Vad säger ett namn om en författare, och stämmer det alltid överens med personen bakom texten? Lundagårds Jonathan Juhlin utforskar pseudonymen – det uppdiktade författarnamnet.
Namnet är den fasad en människa visar upp i den tryckta texten. I bland stämmer den väl överens med verkligheten, andra gånger är den uppdiktad. Själv har jag aldrig använt mig av en pseudonym i mitt skrivande. Det närmsta jag kan komma är en korridorsfest när jag var nybliven lundabo. Jag presenterade mig på skämt som någon annan, förmodligen att jag hette Johan i stället för Jonathan, att jag pluggade juridik istället för filosofi. För min egen del var småroligt, lätt kittlande – men aldrig mer än så.
Förställningen stannade där för min del, men inom litteraturens värld finner vi exempel på personer som tagit steget längre och låtit sin fiktiva identitet förevigas. Pseudonymen är något som erbjuder ett alter ego, en identitet bortom jagets begränsningar. På så vis har pseudonymen som redskap varit en möjlighetsmaskin genom litteraturhistoriens gång. 
Författaren och översättaren Kristoffer Leandoer skriver i sin essäbok Mask bland annat om pseudonymens betydelse. Han kommer in på en historia som utspelar sig lite mer än 100 år tidigare än korridorsfesten då juriststudenten ”Johan” föddes. Då studerade en annan student, vid namn Gunnar Serner, i Lund. Serner, som skrivits in vid Lunds högre läroverk redan vid tolvårsåldern för att sedan ta studenten vid en ovanligt ung ålder. Åren i Lund blev händelserika, och avslutades med att Serner disputerade – men han hade samtidigt hamnat i en nedåtgående spiral av ekonomiskt bluffmakeri. Lån och växelreverser satte honom i en situation så omöjlig att han slutligen bara såg landsflykt som möjlighet. Hur det gick där återkommer vi till.
Ett annat författarskap som vilade på pseudonymens möjlighetsgörande är Victoria Benedictsson vars pseudonym under författarskapet var Ernst Ahlgren. Benedictsson utgör i dag en självklar del i den svenska litteraturhistorien men under 1880-talets Sverige var kvinnliga författare inte en lika självklara. Pseudonymen möjliggjorde att hennes verk fick bedömas på likvärdiga villkor jämfört med hennes manliga kollegor.
Ernst Ahlgren rönte framgångar och Benedictssons största hinder vid tiden, hennes kön, sköts åt sidan och möjliggjorde en karriär som författare. I dag talar vi om Benedictsson som en pionjär i sin egen rätt men pseudonymens förbannelse förföljer henne, och i hemkommunen Hörby ligger i dag Ahlgrensparken som är namngiven efter Benedictssons pseudonym. Namnet Ernst Ahlgren fortsätter alltså att leva vidare sida vid sida med dess skapare Victoria Benedictssons arv.
Men hur gick det för vår gode Serner efter flykten från Lund? I sin självbiografi På detta tidens smala näs skriver han: ”Liksom en döende sade jag farväl till allt, till namn, till släkt, vänner och fosterland.” Märk väl, namnet nämns i rask följd efter ”allt”. Resan nedåt kontinenten påbörjades för Serner. Hamburg först, vidare mot London för att slutligen hamna i Monte Carlo. Serner hamnade på nytt i ekonomiska bekymmer efter att ha spelat bort sina tillgångar, väl på bottnen beslöt han sig för att ta upp skrivandet på allvar. Resultatet blev äventyrsromaner som, i en manöver att undkomma svenska skatteväsendet, publicerades under pseudonymen Frank Heller. 
Frank Heller-böckerna blev med tiden bästsäljare och till slut hade Serner tjänat ihop till att betala av sina skulder. Därmed var namnet Gunnar Serner rentvått. När jag skriver texten ligger en utgåva av På detta tidens smala näs framför mig på skrivbordet. På bokryggen står det Serner (Heller). En symbol så god som någon över revanschen och återtagandet av namnet.
Den hemliga pseudonymen går på kontrakurs mot dagens författare som tvingas tävla i att anskaffa sig marknadsandelar genom att starta podd och delta i olika intervjuformat i såväl radio som TV. Det är motsatsen till den framhävda identiteten, det mediala persona som många författare i dag tvingas lägga sig till med. Pseudonymen kan också bidra till mystik kring ett författarskap. Möjligtvis hade vi i dag inte uppmärksammat anonyma författare som Bo Balderson, eller varför inte Elena Ferrante, lika mycket om det faktiskt fanns en person som hette så. Kanske ökar intresset för den litterära pseudonymen i dag just eftersom det ligger något otidsenligt över den.
Med viss säkerhet kan en konstatera att namnen Frank Heller och Ernst Ahlgren kommer leva vidare sida vid sida med sina upphovspersoner. Spaningen som jag lämnar till läsaren är att pseudonymen ska tillmätas viss roll i denna framgång, texten här är ett exempel på just det. I tider då författare riskerar att bli cancelled, går pseudonymen kanske en renässans till mötes. Lägg det på minnet när den mystiska juristen Johan om några år debuterar med en spänningsroman, en feelgood med finlitterära ambitioner eller varför inte en erotiskt laddad deckare.
Samtliga illustrationer: Ida Hein Olsson
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nr. 3 2023.
