”Kom igen, det blir kul” skriver Studentlund på sin hemsida. Men vem är spindeln i studentlivets nät? Det frågar sig Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Gustav Ohlén.
I en ny stad för fyra år sedan bytte jag nervösa blickar med andra färskingar under novischperioden. Med avund iakttog jag de som hade den sociala självsäkerheten att kasta sig in i kallprat om vad de skulle plugga och hur de älskade både The Who, Carola och LMFAO.
Vi som hellre stod utanför och inväntade att en av de sociala fjärilarna skulle påbörja ett ointressant samtal med oss hörde kanske samma röst i bakhuvudet: ”Du måste gå med i en nation, då får du vänner”.
Jag förstod snart att processen för att gå med i en nation är ungefär lika virrig som att prata med bekräftelsesökarna ovan. Man går inte bara ”med” i en nation. Nej. Man går med i Studentlund, innan man går med i nationen.
Det låter bra. Du betalar en terminsavgift så får du allt som studentlivet har att erbjuda, och som nervös nykomling gapade jag stort och svalde. Men vilka är personerna som hanterar alla pengar? Jag låter kanske obildad när jag frågar. I ärlighetens namn är jag nog det. Men kakafonin av organiserade organisationer som samarbetar över konkurrensens gränser låter konstigt i mina öron. Förvirrande mening, eller hur? Det är förvirrande.
I ett försök att solidarisera studentlivet har Studentlund tappat sitt kommunikativa ansvar. Visst, det är bra att triaden av kårer, nationer och AF kan samarbeta – det förenklar för studenterna. Men när byråkratin blir så komplicerad så att inte de minst föreningsaktiva idioterna (läs jag) kan se spindelnätets mittpunkt –då försvinner solidariteten.
Det har ofta varit ett rörigt samtalsämne, Studentlund. Det funkar, och det tackar vi för. Men misstroende som jag är tänker jag: Ett nätverk som detta skulle få konspirationsteoretiker att ropa Illuminati i hemliga Facebook-grupper. Att de inte ens har en ”om oss” flik på sin webbplats talar för den byråkratiska osynligheten. På många sätt påminner det om en man i svart kostym och hatt som erbjuder beskydd.
– Välkommen till Lund och världens bästa studentliv! För du vill väl vara med? säger de.
– Jo tackar, självklart vill jag vara med. Jag har hört att vem som helst får vänner på nation, svarar jag blåögt.
– Då kan du vara så vänlig och betala den här fakturan, så tillåter vi dig att gå med i en nation.
– Tillåter mig?
– Ja, det är bara att betala så har vi inga problem. Det vore ju synd om någonting… hände med ditt studentliv. Det är trots allt den bästa tiden i ditt liv..
Längst ner på Studentlunds hemsida står det ”Kom igen, det blir kul”. Som sagt, jag förstår tanken. Men visst är citatet olycksbådande med tanke på att man inte har något annat val än att gå med?
I stället för en solidarisering av studentlivet blir Studentlund en allomslutande, anonym, skugga som utan egentlig transparens tar emot beskyddarpengar. Du vet inte vilka de är eller exakt vad de gör. Men du vet att de är allt, och utan dem är du inget.
