Lundaspexarna sätter i helgen upp "Uarda", 115 år sedan urpremiären. Lundagård har sett spexet som grundade Lunds spextradition.
Titel: Uarda
Orginaluppsättning: 1908
Visas: 26 april – 1 maj, Stora salen, AF-borgen
Foto: Johan Larsson
Spexet som har kallats ”den vackraste blomman i den lundensiska spexfloran” skrevs 1908 inför Lundakarnevalen och sätts upp av Lundaspexarna som något typ av jubileeumsspex vart femte år. Detta gör att det inte får ändras särskilt mycket, och som Lundaspexarna själva skriver i programbladet ”uppsättningarna är i hög grad trogna det ursprungliga manuset”.
Det gör att det är svårt att veta vad jag ska förvänta mig när jag sitter på smygpremiären. Ett 115 år gammalt spex om det forna Egypten där en stor del av handlingen centreras till huruvida en prinsessa fått en utomäktenskaplig son bådar inte gott om PK-glasögonen ska på. Men trots initial skepsis blir jag positivt överraskad. Redan i introt sätts en stämning som får en att tänka mer på skådespel än spex. Långa stråkar med filmiskt stuk och sen öppnas ridån till en väldigt vacker scen.
Det finns många som ska ha credd här. Dekoren har gjort ett fantastiskt jobb och detsamma med syeriet (alltså kostymmakarna) och sminket, generellt känns det som att finliret är välgjort. Eftersom manus och sånger är skrivna på ett ålderdomligt sätt så är det inte alltid att dessa lockar så mycket skratt. Det är mycket möjligt att Lundaspexarna vet om det här och har insett att djävulen sitter i detaljerna och lagt krut på att allt ska se vackert ut, och det gör det.
Inte heller är spexet särskilt problematiskt, i alla fall inte med spexmått mätt, kan det vara så att Lundaspexarna har lärt sig av tidigare års kontroverser? Och som vanligt är sånginsatserna fenomenala. Det går inte att säga annat. Särskilt eloge ska ges till han som spelade Uarda som har ett solonummer som berör, något som är mycket ovanligt i spexvärlden som är så fokuserad på snabba skratt.
Foto: Johan Larsson
Det är skralt med ordvitsar, längre omtag och snuskiga sånger, något som annars är standard i spexen. Dock finns det fortfarande en stor mängd skämt som mest går ut på att någon är lite klumpig eller att bli biten i rumpan av ormar, vilket kanske inte är en särskild förfinad typ av humor men inte heller något dåligt i sig. Jag skulle ljuga om det inte fanns stunder där jag verkligen kiknade av skratt dock, och jag hoppas alla får se scenen med Sfinxen i en svårmanövrerad bil i helgen som kommer.
När ridån åter igen sänks och jag går hem känner jag mig nöjd. Nu har jag sett detta anrika spex, och med några mindre ändringar verkar det ha stått sig väl under årens lopp.
