Alba Mogensen serverar en finstämd familjeberättelse där sorg och lycka båda har en självklar plats.
Systrarna Hannah och Louise har precis förlorat sin mamma. När de åker tillbaka till orten där de är uppväxta för att rensa och städa moderns hus inför försäljningen kommer många minnen upp till ytan.
En förlovad tid är skriven av Alba Mogensen, som är bosatt i Malmö och arbetar som kulturredaktör på Ystads Allehanda. Boken är hennes andra roman.
Berättelsen börjar i december, strax innan jul, när Hannah och Louise sitter vid mammans dödsbädd på sjukhuset. Louise är gravid, och rädd för att någonting ska gå fel under graviditeten. Hannah har precis träffat en ny kille, och är rädd för att knyta an till honom. Och de är båda präglade av vad som hände med grannpojken Peter.
Efter moderns död får vi omväxlande följa systrarnas liv i nutiden, och deras uppväxt, med fokus på det där sista året (mer om det längre fram). Det är en vacker och träffande beskrivning av hur det är att förlora en förälder, hur det är att komma tillbaka till ett barndomshem som inte längre är ett hem, och där det känns som om ingenting förändrats.
Språket är enkelt och avskalat, vilket gör att de beskrivningar som finns blir extra träffande. Havet förekommer flera gånger som en intressant metafor för familjen på olika sätt. En stor del av handlingen förs fram i dialogen mellan Hannah och Louise, där Mogensen lämnat generöst med ledtrådar för att tillåta oss att läsa mellan raderna.
Platserna i boken skrivs inte ut med namn – även här blir det till att pussla. Med hjälp av geografi och dialektala ord står det klart att vi befinner oss i Skåne, att ”den lite större staden vid havet” förmodligen är Malmö, och att Hålan där barndomshändelserna utspelar sig är Dalby strax utanför Lund.
Växlingen mellan dåtid och nutid fungerar bra. Det är ett fint samspel mellan de båda tidsperioderna, och dåtidens händelser berättas både med tillbakablickar i prosan och i dialogen mellan Hannah och Louise. Ganska snabbt förstår vi att Peter spelar en viktig roll i deras liv och att någonting har hänt, både med Peter och med pappan, eftersom ingen av dem finns med i nutiden. Mogensen låter oss aldrig glömma att något hände under det där sista året – det går som en röd tråd genom Hannahs och Louises tankar och samtal och gör boken till en riktigt bladvändare. Mogensen slår an läsarens nyfikenhet som en gitarrspelare sina strängar. Tyvärr blir det lite, lite tjatigt mot slutet – vi har förstått att någonting hemskt kommer att hända vid det här laget, så kom till saken tack.
Bortsett från det är det här en bok som träffar, rakt in i hjärtat. Det är inte många böcker som rört mig så pass att jag börjat gråta. Det här är en av dem.
