Som Hungerspelen och 1984, fast på riktigt. Lundagårds Solveig Nycander har läst "Rött minne", journalisten Tania Branigans nyutgivna bok om kulturrevolutionen i Kina.
Rött minne består till största del av historier från människor som levde i Kina under Kulturrevolutionen 1966-1976. Bokens författare, Tania Branigan, samlade på sig berättelserna under sin tid som utrikeskorrespondent för The Guardian i Kina. I prologen beskriver hon Rött minne som ett försök att förstå hur Kina har levt vidare efter och påverkats av kulturrevolutionen – decenniet av Mao-fanatism när 36 miljoner människor förföljdes och två miljoner mördades.
Brist på förkunskap är inget som ska avskräcka från läsning. Branigan fyller ut de olika historierna med precis lagom mycket fakta så att även en helt okunnig läsare (som jag själv) kan hänga med, utan att tappa momentum.
Däremot är Rött minne inget för en känslig läsare. Historierna som återges är lika groteska som ogreppbara. Det finns särskilt en historia som jag inte har kunnat släppa – Zhang Honbings.
Var Zhang och hans pappa rädda att någon annan skulle ha hört mammans kommentar? Eller var de bergfasta i sin kommunistiska övertygelse?
Zhang Honbing är tonåring när kulturrevolutionen bryter ut. Några år in i revolutionen blir Zhangs pappa – trots att han varit en trogen partimedlem – anklagad för att vara en ”kapitalistfarare”. Som straff placeras pappan i mitten av en folkmassa med en dumstrut på huvudet och en skylt med det påstådda brottet kring halsen. Mobben misshandlar honom tills han kissar blod och inte kan gå. Kort därefter börjar Zhangs mamma – som bevittnat händelsen – att vackla i sin kommunistiska tro. När Zhangs mamma fäller en syrlig kommentar om Mao tvekar varken Zhang eller hans pappa. Tillsammans anmäler de henne, väl medvetna om att det kommer leda till hennes död.
Var Zhang och hans pappa rädda att någon annan skulle ha hört mammans kommentar? Eller var de bergfasta i sin kommunistiska övertygelse? Kanske var de besvikna på mamman och kände sig övergivna? En av Rött minnes största styrkor är att Branigan hela tiden försöker att förstå, även det som inte går att förstå.
Berättelserna i Rött minne är inte bara magstarka, utan också komplexa och motsägelsefulla. Vi får lyssna till personer som ser kulturrevolutionen som helvetet på jorden och personer som ser tillbaka på den med nostalgi. Vi träffar till och med de som gör båda samtidigt. Det bästa exemplet på det sistnämnda är ”de utbildade unga” – barn och ungdomar som tvångsförflyttades från städerna till landsbygden under kulturrevolutionen.
När vi träffar ”de utbildade unga” är de inte längre barn, utan pensionärer som ses på möten och pratar om sitt gemensamma trauma. Deras berättelser från tiden på landsbygden vittnar om hemlängtan, utanförskap och en känsla av otillräcklighet. Trots det stödjer flera av dem fortfarande kommunismen och hyllar Mao. Några är försiktigt positiva till att återinföra en liknande policy – men i mildare form – idag, så länge inte just deras barn tvingas flytta. ”De utbildade unga” verkar se sin tid på landet som både hemsk och meningsfull. Kanske måste man se mening i det mörker man har varit med om för att orka leva med det?
Rött minne är en otrolig bok. Den är lika gripande som Hungerspelen och lika tankeväckande som 1984. Dessutom är den – med tanke på Kinas politiska utveckling – väldigt aktuell. Läs den!
