Scenkollektivet Unga Klara är på många vis ett avslutat kapitel, men forskningen kring teaterns perspektivdelta är desto mindre avstannad. Under fredagskvällen besökte grundaren Suzanne Osten Café Athén för att samtala om maktperspektiv.
Ordkonst och Tjejjouren bjöd in dramatikern och regissören Suzanne Osten (Medeas Barn och Jösses Flickor) som inte dröjde länge med att spräcka barriärerna mellan scen och parkett genom att fråga vad publiken ville få höra. Maktpositionerna jämnades ut och kvällens huvudperson visade att hon lever som hon lär.
Samma person
Den före detta lundastudenten inledde med att beskriva hur det är att producera teater som riktar sig till sex månader gamla bebisar – ett forskningsprojekt som hon bedrev för några år sedan.
– Det är precis samma arbete, förutom att åskådaren inte har någon förutbestämd teori om pjäs eller skådespel, förklarade Suzanne Osten.
Meningen med projektet var att undersöka hur skillnaden mellan nyfödd och vuxen sällan är lika stor som vi tycks tro, utan att vi ofta, och ur flera synvinklar, är samma person rätt igenom. Ses det hela från andra hållet blir i stället våra förutbestämda uppfattningar om barnens kommunikativa, konstnärliga, och intellektuella kapacitet ett typexempel på vad Suzanne Osten vill angripa i sitt arbete. Det handlar om den tilldelade offerrollen. Med exempel från både vardag och från sina erfarenheter av teaterprojekt på Västbaken berättade Suzanne Osten hur inte heller skillnaden mellan barn och barn är större än de förutsättningar de växer, eller inte växer, upp med.
– I verkligheten vill alla bestämma över sin kropp, över sitt liv.
Publik som tar ton
Med ett uppmuntrat interagerande från publikens sida, ringlade sig kvällens diskussion kring genus och etnicitet inom konst och teater såväl som i familjen och på arbetsplatser. Oavsett åldersgrupp övertygade Suzanne Osten var och en i salen att betrakta forna flyktiga minnen som potentiellt orört konstnärsmaterial.
– Jag vill öka livslusten med hjälp av teatern, sa Suzanne Osten. Alla ska kunna nås och de som vill ska också själva kunna nå ut.
Den här kvällen slog önskan in, men mer arbete återstår innan ett jämställt samhälle speglas på teaterscenen.
Foto: James Jones Huang
