Valborg och dess för- och efterfestdagar. Lundakarnevalen. Vardagsspyorna i Stadsparken. Lundagårds studentlivskrönikör Bianca Raffone är rörd över vad Lunds icke-studenter står ut med.
Stanken av skam och sprit har legat tjock över Lund. Valborg, katastrofalborg och hospitalborg är över och lundaborna kan pusta ut. Studenterna har återigen kidnappat några av vårens vackraste dagar. Stadsparken annekterats och barnfamiljerna motats bort. Nu kan stadens invånare, på egen risk, våga sig tillbaka. Faran att snava över ölgömmor, använda kondomer och avdäckade studenter finns trots allt alltid i Lund.
Valborg är inte studenternas enda tillställning. Det är novischperioder utan slut, förgiftade sjösjöar och diverse upptåg. I Lund pågår festen alltid. Vi måste bo i en av få städer där man, oavsett tid på dygnet eller dag på året, kan se en berusad yngling i frack.
Och kronan på detta studentikosa verk, Lundakarnevalen som var fjärde år, förvandlar hela Lund till ja, en karneval. Hur har inte fler lundabo lackat ur?
I stället visas vänlighet i form av att Stadsparken stängs mitt på dagen på Valborg, för att städa efter studenterna, istället för att någon svårroad kommunpolitiker bestämmer sig för att alltid gödsla Stadsparken. Eller att Lunds parker alltid är i oklanderligt skick, trots de extrema miljöer parkarbetarna verkar i. Studenterna utsätter parkerna för hårda tester, från aprils första solstrålar till sista novischveckan i oktober. Den tolerans Lund visar sina studenter är rörande. Lunds icke-studenter måste vara Sveriges samlade skara kamratstödjare.
Vi studenter borde vara mer tacksamma för tålamodet som visas oss.
Utöver att vi är stökiga, är vi inte heller lojala mot staden som visar oss sådan hänsyn. Majoriteten av oss kommer lämna Lund så fort vi får vårt examensbevis i handen. Kvar lämnar vi tomburkar, en och annan spya på offentlig plats och kanske till och med någon tinnitusdiagnos efter många timmar hög musik och skriksjungande. Det hade varit så enkelt för lundaborna att antingen tröttna och införa förbud, eller helt enkelt låta staden förfalla.
Min väns mamma besökte Lund förra året. Efter några timmar i staden och många glada förbipasserande konstaterade hon att det måste finns få bittra människor i Lund. Krönikören Gerd Pedersen stämmer in i hyllningen. I Lunds lokaltidning skriver hon att hon tror att Lund hade platsat på listan över världens vänligaste städer. Hon tror att stadens studenter kan ha ett finger med i spelet. Kanske lär vi stadens invånare att inte ta livet på så stort allvar?
Att Lund framstår som en ovanligt obitter stad kanske är en symbios mellan studenter och icke-studenter. Ska man bo här får man helt enkelt vara begåvad med en ängels tålamod. Ha orken att le överseende när man får vada igenom bakfylla för att gå och köpa blöjor på söndagsmorgonen. Och kanske erbjuder vi studenter skydd mot att bli bitter, det finns alltid något påhitt att skratta åt.
Stort tack Lunds icke-studenter! Ni måste vara världens snällaste! I alla fall i Sveriges.
