Efter en resa genom fotnoter landar Lundagårds kulturkrönikör Olof Bärtås i en essä om nostalgi, en känsla som värker i honom själv när han ser Spartas betongfasad.
I en ändlös spiral av fotnoter som refererade till andra fotnoter hamnade jag häromdagen i idéhistorikern Karin Johannissons essäbok Nostalgia (2001). Det var till stor del av en slump; någon hade sagt att det var en bok som kunde vara värdefull för en uppsats jag skriver och sen dök den upp någonstans. ”Lika bra att ögna genom den”, tänkte jag.
Jag beställde fram den ur bibliotekets bestånd och satte mig utanför Sol med en kopp kaffe. Alla platser var nedfläckade av fågelbajs men på en bänk hittade jag en fläckfri halv kvadratmeter. Jag slog mig ned och började bläddra.
Karin Johannissons essä visade sig vara en sådan pärla som få böcker är. I stort är det en redogörelse av en känslas historia – om en ”smärtsam hemlängtan” som ordet etymologiskt betyder. Ett av hennes teman är nostalgikernas motvilja gentemot moderniteten: under 1800-talet när tågrälsen byggdes ut, befolkningen urbaniserades och människor gav upp sina hembygder. Gamla hus lämnades öde och nya, illa byggda städer uppstod slumpartat.
Världen öppnades, men i alla framtidsmöjligheter tog nostalgikerna flykt i det förflutna.
På promenaden hem vänder jag förbi Sparta. Sparta har, i alla fall i lundensiska kretsar, till stor del fått förkroppsliga allt som vår tids nostalgiker vänder sig mot. Det är ett skitigt betongområde med råttor och sopor längs stigarna och varje gång jag går förbi det pustar det ut ett sötaktigt och kvalmigt andetag av studentavfall. (Jag har aldrig förstått var doften kommer ifrån.)
Det är hus av Spartas slag som arkitektupproret, de som har gjort sin nostalgi till ett vulgärt spektakel, föraktar och önskar ersattes med sekelskifteslägenheter och skinande rena områden.
Personligen ömmar jag för de där 1960- och 70-talens modernitetens projekt, som Sparta, som en gång var ståtliga och modiga och andades utopi. Jag förknippar dem med Herbert Tingsten som i en för stor kostym samspråkade med en lång men kutryggig Tage Erlander om en framtid som fortfarande existerade.
Sparta var ett område där man tänkte på gemenskap och möten, och betongen var tänkt för evigheten.
Mitt tillbakablickande är väl en nostalgi som all annan – en längtan till när bostadsområden byggdes med visioner och drömmar. Därför ser jag något ovärdigt i vår tids nostalgiker som bråkar och twittrar missnöjt om miljonprogrammen, som trissar upp sig över ett förflutet som i dag är ett i historien begravt samhällsprojekt.
Ja, för mig är det tvärtom precis där – i de mest förfallna och nedsmutsade delarna av stan – som resterna av 1900-talets framtidshopp finns.
Att Sparta nu har förfallit är inte dess eget fel. Det är vårt fel; det är vi som har låtit fåglar skita på det i drygt 50 år.
