”Lunds Judéen” – unikt för Skandinavien

För drygt hundra år sedan pratades det minst lika mycket jiddisch som svenska på några gator i södra Lund. Lundagård följde med forskaren Daniel Leviathan på stadsvandring genom en bit av Lunds judiska historia.

– Nöden är den enda plats i Skandinavien där vi nästan kan prata om ett judiskt kvarter. Framförallt på vissa specifika gator ägdes eller beboddes nästan alla fastigheter av judar.

Det är tisdagseftermiddag när Lundagård möter upp Daniel Leviathan, doktorand i judaistik, på ett soligt Mårtenstorget. Han är utbildad i arkeologi och forskar på judisk byggnadshistoria i Sverige. Vi har stämt möte just för ett samtal om stadsdelen Nöden och börjar strosa ditåt, nerför Bankgatan.

Vi går över ett övergångsställe, kommer in på Stora Tvärgatan. De höga husen förbyts i låga småhus. Detta är Nöden, eller ”Nya stan”, som det först hette. Här smälldes bostäder upp i vad som då var Lunds utkant för att bekämpa skenande bostadsbrist i slutet på 1800-talet. Många som bodde här då var fattiga, vilket förklarar stadsdelens smeknamn.

– Från det namnet hör vi ju att det här inte var en charmig plats. Det var en fattig plats. I dag går väl de här husen för elva, tolv miljoner, men på den tiden var det här slummen, berättar Daniel Leviathan.

Det var till denna ”slum” som judiska flyktingar från Östeuropa började anlända i slutet på 1800-talet. I det tsarryska riket, där det fanns stora judiska bosättningar i dagens Polen, Litauen och Ukraina, härjade antisemitiska förföljelser. Många judar tvingades söka sig efter ett nytt hem.

Man skapade ett litet judiskt mikrokosmos här i Lund.

Enligt Daniel Leviathan var Sverige dock inte en självklar slutdestination – snarare var det ett stopp på vägen. Många tog färjan över Östersjön för att sedan resa vidare mot Göteborg, och de stora skeppen med destination Amerika. Men vissa blev kvar i Sverige, och i den nybyggda stadsdelen var det enkelt att få bostad. 

– Många kom från samma byar, så det tyder på kedjemigration. Någon har kommit först, skrivit brev tillbaka och sagt ”Kom hit till Nöden, här finns det jobb”, och så skapade man ett litet judiskt mikrokosmos här i Lund, förklarar Daniel Leviathan.

Den judiska befolkningen ökade snabbt – kring år 1900 hade stadsdelen bara runt 100 judiska invånare, men år 1914 hade det ökat till 450 personer. Då utgjordes minst hälften av Nödens befolkning av judar – något som är unikt i Skandinavisk historia, enligt Daniel Leviathan. Under denna tid fick Nöden också ännu ett smeknamn – Judéen. Här talades mycket jiddisch, och det samhälle som uppstod inspirerades av migranternas gamla hemmiljöer i shtetls, judiska byar i Östeuropa.

Utmärkande för den östeuropeiska shtetln var att byns judiska befolkning, som ofta ägnade sig åt handel, bodde längs huvudgatan. Runt omkring bodde bönder från majoritetssamhället.

Även om förutsättningarna såg annorlunda ut i Nöden, ser Daniel Leviathan ändå stora likheter:

– Gatorna blev ett vardagsrum. Det var så det var i shtetln, och det var så det var här också. Barnen var ute här och lekte, man slängde ut ungarna så fort man kunde. Det var trångbott och man vill inte ha alla hemma.

Shtetlns lantliga kringmiljöer fanns också i Nöden. När vi blickar ner från Mariagatan mot Södra Esplanaden, är det en utsikt som är helt annorlunda än för ett drygt sekel sedan. Då tog staden slut längs Esplanaden, och övergick i det skånska åkerlandskapet. 

Men det var inte bara judar som bodde i Nöden – här bodde också en stor andel av Lunds fattiga arbetarklass. Enligt Daniel Leviathan präglades relationerna mellan de två grupperna av samförstånd. Stadens borgerskap hade däremot inte så mycket till övers för Nödens invånare, även om Daniel Leviathan tror att det kan ha rört sig lika mycket om allmänt snobberi som om antisemitism.

– Men här i Nöden levde man ju tillsammans! Det finns fantastiska intervjuer med folk som växte upp här, med kristna barn som var shabbes goys! berättar Daniel Leviathan entusiastiskt.

Shabbes goy är en icke-judisk hjälpreda som anlitas på Sabbaten, för att hjälpa till med det arbete som för ortodoxa judar denna dag är förbjudet. De svenska barnen i Nöden kunde, efter att ha fått instruktioner genom lagom genomskinliga antydningar, tjäna en extra slant på att tända brasan hos de judiska familjerna under den heliga dagen.

De judiska familjerna i Nöden försörjde sig ofta genom gårdfarihandel, där männen reste mellan bondgårdar på landet och sålde varor och tog beställningar. Vissa bedrev handel långt norr om Skåne, och reste hela sommaren för att sedan återvända för det judiska nyåret Rosh hashana på hösten.

– Bönderna var beroende av denna handel, förklarar Daniel Leviathan.

Kring 1920-talet övergick mycket av arbetslivet i mer traditionell butikshandel, och affärer som Schatz’ urmakeri och Kanters päls dök upp på olika ställen i Lund. Om detta kan man läsa i en av de få böcker som faktiskt finns om det judiska Nöden, Nöden – En shtetl i Lund, som gavs ut på 90-talet av historikern Anna Svenson. Under vandringen återkommer Daniel Leviathan ofta till boken, och visar gärna upp olika foton från den och jämför med i dag.

Nödens judiska invånare tillhörde församlingen i Malmö. Trots detta fanns det under perioden inte en, utan två konkurrerande synagogor i stadsdelen. Den ena hyrde in sig i ett vanligt bostadshus, och den andra i en gammal frikyrkobyggnad. Senare enades de två grupperna, och delade på en lokal på annan plats i Nöden. Men den som vill besöka någon av de gamla synagogorna lär bli besviken.

Med stort självförtroende tar Daniel Leviathan med sig Lundagård in på innergården till ett 70-talshus på Prennegatan. Han visar en bild av synagogan från Anna Svenssons bok, och pekar mot hörnet av det bruna tvåvåningshuset. Där låg den, före rivningsvågorna på 60- och 70-talet. Kontrasten är total.

Även Nödens andra synagoga föll offer för grävskoporna. Där ligger nu second-hand-butiken Emmaus möbelavdelning. Men korsvirkeshuset mittemot, där Emmaus vanliga affär ligger, är väl bevarat. Där bodde runt sex stycken judiska familjer under 1900-talets början.

– Nästan varenda lundastudent har alltså stött på ett av de mest kända judehusen utan att veta om det, säger Daniel Leviathan.

Men vad hände då med detta sprudlande samhälle? Daniel Leviathan berättar att redan när rivningarna satte igång  i slutet på 60-talet var det judiska Nöden i stort sett historia.

– Efter första världskriget började det att ebba ut. Folk började flytta till Malmö, där man hade byggt den stora synagogan, och där det fanns en starkare gemenskap. Särskilt efter andra världskrigets slut blev den församlingen större med alla flyktingar. 

I dag finns det inte mycket som vittnar om att de stenlagda gatorna i Nöden en gång var hem till ett av de mest sammanhållna judiska samhällena i Norden. Både människorna, och faktiskt många av husen, är borta sedan länge. 

Daniel Leviathan menar att det är märkligt att historien inte lyfts i större utsträckning. Han berättar att nästan alla judiska besökare han haft i Lund vill att han ska berätta om Nöden – samtidigt är det få Lundabor som alls känner till historien.

–  Vi har ju skyltar över vad som helst i Lund – här bodde den, här gjorde Tegnér det här och här fes den personen på fyllan. Vi har ju väldigt mycket sånt.

Han pekar på en vit husvägg utan fönster.

– Här är ju en jättebra vägg. Sätt upp ett plakat där till exempel!

Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nr. 4 2023. 

Rättelse: I den tryckta versionen av denna artikel kallades det judiska nyåret för Jom Kippur. Jom Kippur infaller tio dagar efter det det judiska nyåret, som heter Rosh hashana.