Två samtida konstnärer tolkar mytomspunnen sjukdomskonst på Malmö konstmuseum. Lundagårds Esther Arndtzén har sett utställningen där Mamma Andersson och Tal R tolkar Carl Fredrik Hill.
”Mina tankar står här och där/som latriner. Varje morgon är det tid att tömma dem. Det/är inte vackert, men till en början/omärkligt – sedan regelbundet.” Så skriver Lars Norén i Kung Mej (1973), dikter över den lundafödda konstnären Carl Fredrik Hill (1849 – 1911). Norén tar fasta på känslan av kontrollförlust inför det egna jaget, något som präglade Hill under de sista decennierna av hans liv, såväl som det tvångsmässiga kreativa utloppet.
Norén speglade sig gärna i Hill, precis som många före och efter honom. På Malmö konstmuseum finns nu ytterligare två som fortsätter den traditionen. I utställningen ”Runtom Hill” har konstnärerna Mamma Andersson och Tal R valt ut 78 av Hills så kallade sjukdomsteckningar som han producerade i slutet av sitt liv då han led av schizofreni, och har i dialog med Hill skapat nya verk. Mamma Andersson och Tal R:s målningar har hängts i en sömlös blandning och tillåts tala med varandra: i den konstnärliga metoden finns dialog, men i alla målningar en påtaglig ensamhet. Vad är det att vara sjuk? frågar sig verken. Att vara främmande andra, främmande sig själv?
Bägge konstnärer är intressanta, och det finns en poäng i att låta två väldigt olika konstnärsskap gå ihop. Tal R är till sin stil mycket långt från Hill, med sitt expressiva och färgintensiva bildspråk, men mycket från Hills motivvärld går igen hos den dansk-israeliska konstnären. I hans målningar finns en lekfullhet, motiven liknar ett barns figurativa fantasi. Mamma Andersson, däremot, ligger närmre Hill med sin bekanta lågmälda, suggestiva stil och verkens kusliga, ”sjuka” atmosfär.
Längst in, i salens dunklaste rum, finns Hills sjukdomskonst. Ändlös inspiration kan dras från verkens kaotiska, desillusionerade stämning, och mörker. Det sjuka har fascinerat många samtida konstnärer, utöver Mamma Andersson, Tal R och Norén. Själv blir jag tagen av de stråk av ljus som trots allt finns, särskilt i de mindre, abstrakta teckningarna. Glimtar av klarhet, kanske även hopp, om att ta sig ut, bli fri sig själv och vara fri i världen.
Recensionen publicerades ursprungligen i Lundagård nr4 2023
