RECENSION – VÅRA VÄRSTA HÅR
”Vi har vin, vi har öl, vi har kvinnligt kön.” Karnevalsshowens ensemble hymlar inte med att könsfördelningen mellan dem och orkestern är lika 50-talsenlig som de förras puffklänningar och de senares swingkidsbaskrar.
Inte är det mycket att sucka över heller. Till skillnad från under jazzens glansdagar, får numera även tjejer showa på andra sätt än att visa välrakade vader. Som att iklä sig kroppsperuk. Och att frisyrfrossa och vara ful och kul, när de nu inte får göra det i det där spexet där man blir general.
Det blir tydligt när showstjärnorna skakar höfter maskerade som Obama, kungen och Nepplet. Kaxigt och snyggt. Men långt ifrån den satir det hade kunnat vara.
Skickligt narrande
Medan musiken swingar oss bakåt till Duke Ellington och Little Richard, kastar humorn oss skoningslöst tillbaka in i vår egen tids uddlöshet. Lika aktuellt som kärlek via telemarketing och Spotifymonstret ( ”follows you wherever you go”) är – lika tidstypisk är skämtens tomhet, ett symptom för våra dagars fobi för allvar och ideologisk glöd.
Proffsigt skådespel
I stället blir favoritnumret ”Karisma för humanister”. Det är en träffsäker karikatyr av universitetets hackkycklings hopplösa statushöjarprojekt, som övergår i en sanslös kurs i smörsång. Det kan tyckas billigt att göra narr av whailande divor, men när det utförs med en sådan skicklighet att publikens underarmar involveras i hårtemat är det inget tvivel om att karnevalsshowens styrka övervinner dess svagheter. Proffsigt skådespel och fantastiskt tighta sånginsatser imponerar så till den grad att till och med de inledande buskisskämten, som bara förhoppningsvis är att tolka som en parodi, blir en njutning.
Foto: James Jones Huang
