Vad innebär det när sista ordet i en text aldrig blir skrivet?
Den oavslutade litteraturen – en essä om allt som inte blev klart utforskar den ovan givna frågan. Det är den senaste boken av författaren, poeten, översättaren och litteraturkritikern Kristoffer Leandoer. Hans liv är ett liv bland bokpärmar och ordmassor, och det är en svindlande välbeläst röst som ledsagar mig mellan författarskap och ofärdiga alster.
Funderingarna flödar jämntjockt och lättsamt, utan strikt struktur. Kapiteluppdelningen känns ibland slumpartad, speciellt när samma författarskap återkommer i olika kapitel. Då och då viker texten ut i tankar om ämnen som musik och måleri. Det kan kännas lite rörigt. Men essäformen tillåter också mer fritt associerande, och jag inser att boken kan erbjuda olika saker till olika läsare.
För den skrivande är Leandoers bok en plats för gemenskap. Författarna är hans förtrogna och genom honom blir de även mina vänner. Att möta dem där de misslyckas gör dem kollektivt mänskliga, och det inbjuder läsaren att utforska sitt eget skrivande igen och på nya sätt.
För den läsande är boken en ändlös korridor av dörrar till en rik litteraturkanon. I varannan mening tycks Leandoer referera till nya verk. Han ger just tillräckligt med kringkunskap för att väcka längtan att springa ut i de litterära landskap han så obesvärat skissar fram.
För den prokrastinerande studenten är boken en flykt från egna försenade inlämningar, och till viss del är det distraherande att vältra sig i de stora författarnas oförmåga. Men det som fastnar är Leandoers reflektioner kring vad litteraturen kan erbjuda oss, nämligen ”kompensation för det som är en bristvara i verkliga livet: mening, kontinuitet och framför allt – avslut”. Det oavslutade tvingar läsaren själv att engagera sig och fylla ut, utan att någonsin veta vad som faktiskt skulle ha hänt om boken fått sin avslutade form. Textens trådar bara hänger där, svävande i…
