I höstens första brev till Lundagård reflekterar Nathalie Koskinen från Studentbladet över hur det är att gå från ny till gammal student.
Morjens, eller tjenare, som ni säger där på andra sidan vattenpölen.
Här i Helsingfors har löven börjat gulna, vinden är lite svalare trots att värmen håller sig i, och stadsbor lajvar lantisar och beger sig ut i vildmarken på jakt efter skogens guld. Allt sånt där som hör tidiga hösten till, du vet.
De nya studenterna (gulisar, som vi kallar dem) har också intagit stadens gator. Halarna (overallerna) i olika färger som skiljer studerande ur massan går inte att missa och inte heller de mössor som våra teknologer (ingenjörsstudenter) bär. Som en studerande med några studieår på nacken, blir det omöjligt att i september inte blicka tillbaka till sin egen tid som ny studerande i en ny stad. En spännande tid, som jag hoppas och tror att de flesta minns aningen suddigt, men med glädje och extas.
Mitt eget studieliv genomgår en stor transformation just nu. Om vi säger att studielivet är den dramaturgiska kurvan så har jag nog nått mitt klimax. Fast jag är osäker på om det verkligen är mitt klimax eller i själva verket någon slags antiklimatisk stagnation till början på slutet; Jag har börjat med mina magisterstudier.
Här i Helsingfors, och på den fakulteten jag går på, har äldre studerande fått en konstig stämpel. De har till och med en egen finlandssvensk benämning: gamyl. En gamyl för mig har alltid inneburit ”gamlingar” (läs 22-30 år) som inte riktigt tål att festa, arbetar på heltid och endast dyker upp på större evenemang som årsfester och valborgsfirande. Annars är de så gott som osynliga och sitter i ett mörkt hörn av universitetsbiblioteket. Är det här en rimlig stereotyp, eller är det bara i mitt eget huvud? Skiljer sig ”gamylerna” från andra studenter i Lund? Hur i så fall?
Att jag nu själv räknas som en av dem känns främmande. Men vips så var man här! Och jag kan faktiskt inte säga exakt hur det hände. Jag har dessutom avsagt mig det mesta av mitt ansvar inom studielivet, vilket å ena sidan känns otroligt skönt, men å andra sidan: vad ska jag göra nu?
Efter flera år av gulisintagningar (nollningar), introduktionsveckor (inspark) och sitser (sittningar), var det dags att sätta den karriären åt sidan. Och nu finns det all denna tid som jag inte vet vad jag ska göra av med. Ett oerhört privilegierat problem att ha, men som ändå tar upp en stor del av mina tankar. Verkligheten och arbetslivet närmar sig och jag är nog inte riktigt redo för det. Är det dags att snart skaffa hund? Börja jobba på heltid? Köpa bil? Pensionsspara?
Nej, stopp, det här orkar ingen grubbla på för länge. Jag sätter livskrisen på hyllan och tar tag i den igen om ett år eller så.
