Läst som en skildring av en centraleuropeisk sanatoriemiljö är Nobelpristagaren Olga Tokarczuks nyligen översatta Empusion spännande. Hedda Älveby läser ivrigt om läkarsamtalen, alpluften och de välgörande kallduscharna men ryggar tillbaka när texten leder in i levande gläntor och förtroliga samtal om mystiska mord.
Empusion känns stundvis trång av alla stickspår men numer drömmer jag faktiskt dagligen om att få vistas på sanatorium trots inslagen av skräckmystik. Jag vill äta forell med mandelspån till middag, dricka många små glas av det jordiga brännvinet ”Schwärmerie” och skymta en grådimmig bergskedja.
I Empusion anländer den ingengörsstuderande Mieczyslaw Wojnicz hösten 1914 till Göbersdorf för att behandla sin groende tuberkulos. Han inackorderas på ett värdshus nere i byn och får parallellt med sin behandling bekanta sig med de andra hyresgästerna – alla patienter vis sanatoriet. Gruppen inackorderade herrar får stereotypt förkroppsliga ett tvärsnitt av ett Centraleuropa vid förra seklets första år; teosofen Walter Frommer från Breslau, humanisten August August från Wien, traditionalisten Herr Lukas från Köningsberg och Thilo, den unge konststuderande och Mieczyslaws vän från Berlin.
De stackars herrarna får rå sig bäst de kan när Klara Opitz – värdshusvärdens hustru tillika hushållerska avlider under mystiska omständigheter – ett öde som inte är helt ovanligt i byn. I brännvinsruset efter middagarna vecklas samtal om tänkare, politik, Europa och det kvinnliga väsendet ut. De långa, vindlande och återkommande misogyna samtalen som i själva verket bara är omskrivningar av misogynt tankegods från andra tänkande herrar. I sitt efterord avslöjar nämligen Tokarczuk att passagerna är baserade på idéer, texter och teorier författade av stora namn så som Freud, Shakespeare, Augustinus, Strindberg och Thomas av Aquino vilka har skrivits om och har passats in i herrarnas samtal.
Empusion är i sin tur en omskrivning av Thomas Manns klassiska bildningsroman Bergtagen från 1913 som också kretsar kring en ung ingengörsstuderande, hans sanatorievistelse och hans möten och samtal.Den feministiska tematiken i Tokarczuks roman blir på så vis ett instick i en diskussion om bildning över huvudtaget. Hennes grepp att skriva om äldre stycken faller stundvis platt – det känns allt för bekant. Däremot är bristen av kvinnors fysiska närvaro men deras nästan mytologiska närvaro i herrarnas samtal mer intressant.
Bitvis är texten teoritung men balanserar alltid fint mellan en realistisk historieskrivning och ett slingrande berättande. Romanen vill göra mycket men dessvärre blir det ont om plats när den ska vara skräckhistoria, bildningsroman, feministiskt inlägg, kioskdeckare och kommentera den centraleuropeiska kartans gränsdragningar. Texten förlorar den kärnfulla språkdräkt som annars är vanlig hos Tokarczuk. När jag slår igen pärmarna hänger mycket fortfarande för löst men visst längtar jag fortfarande efter ett litet glas schwärmerie.
