Aya Kanbars "Aftongata" är en samling dikter som är både vackra och fasansfulla på samma gång, tycker Lundagårds Linn Langefors.
Aya Kanbar debuterade som sextonåring med verket Hyperverklighet (2001) och blev hyllad av recensenterna – med all rätt. Givetvis finns det därför många som har stora förhoppningar på verk nummer två.
Aftongata är indelad i tre delar, vilka har fått titlarna Protagonisten, Interludium och Antagonisten.
Dikterna i de olika avsnitten kan tolkas både som speglingar av varandra och ett samtal mellan den namnlösa protagonisten och antagonisten. Det går också att bara öppna boken, slå upp en dikt och läsa den fristående. För mig är detta ett viktigt kriterium för dikter – även om de ingår i ett sammanhang ska de gå att läsa som en del av en större helhet.
Språket i dikterna är vackert och brutalt samtidigt. Det speglar tydligt diktjaget (diktjagens?) ensamhet, längtan och kärlek. Om viljan att höra till och höra ihop – men inte till vilket pris som helst. Det är allvarligt och samtidigt lekfullt och Kanbar lyckas fånga tonåringens innersta väsen – det är precis så här jag själv minns att det kändes att vara 17-18 år.
Kanbar lånar också ord från andra textförfattare, bland annat Kent och Lana del Rey. En referenslista finns i slutet av boken, men de lånade orden inkorporeras snyggt och sömlöst med Kanbars egna.
Den dikt som berör mig mest är Masochism II. Bara titeln i sig är intresseväckande. Vidare nyfikenhet väcks av sättet dikten är skriven på: meningsfragment i två kolumner. De kan läsas antingen varje kolumn för sig, eller som ett samtal. Oavsett vilken läsning som väljs öppnar det upp för intressanta tolkningar, och jag tycker speciellt om frasen ”lyxblod i saliven”.
Det här är inte ett diktverk för den som letar efter något finstämt och högtravande. Det här är diktverk för den som letar efter något som verkligen känns – för det gör det. Hela vägen in i hjärtat.
