Kalle Löfqvist hade inte tänkt sig att bli författare, men efter att ha hjälpt sin dotter med en skoluppgift började han skriva på en bok. I en intervju med Lundagård berättar författaren bakom bokserien "Morden i Lund" hur studentlivet har påverkat hans sätt att skriva historier.
Det är en gråmulen fredagseftermiddag i slutet av september när jag och Kalle Löfqvist träffas på Grand Hotell i Lund.
– Här, säger Kalle, vid det här runda bordet tänker jag mig att Larsson brukar sitta.
Albin Larsson är en excentrisk äldre herre som driver en herrekipering på en innergård på Lilla Fiskaregatan. När han blir utsatt för ett mordförsök får han hjälp av Oskar Stenwall, som driver en resebyrå på samma innergård. Efter några förvecklingar och snabba vändor beger de sig först till Österlen och sedan ner till kontinenten – med ett djupfryst lik i en takbox. Detta är handlingen i Kalle Löfqvists debutroman En djupfryst man i gula byxor, som kom ut förra året. I somras kom den andra delen i serien: Ett avklippt finger och en näsa i blöt.
Kalle bor i Lund och arbetar till vardags som affärsutvecklare på Ikea i Köpenhamn. Att Lund har stor betydelse för honom märks tydligt i böckerna.
– Jag har ju själv pluggat i Lund. Studentlivet har präglat mitt sätt att skriva. Det som gav mest var möten mellan alla olika personer. På en middag på en nation kan du sitta bredvid någon som läser teologi och någon som läser kemiteknik, och folk som är från Tjeckien och Borås. Man umgås över åldersgränserna, och varje studentgeneration har koppling till den tidigare. Jag ville själv skriva om sådana oväntade möten, och det resulterade i mötet mellan Larsson och Oskar.
Kalle var aktiv på Lunds nation, och skrev spex för nationens räkning. Så småningom hamnade han också i karnevalskommittén och skrev manus till bland annat kabarén och showen. På frågan om han redan då visste att han ville jobba med skrivande skakar han på huvudet.
– Jag skrev mest för mitt eget nöjes skull – och för andras nöje.
Hur kom det sig att du blev författare?
– Min dotter hade en skoluppgift där hon skulle intervjua en förälder. Det handlade om vad man jobbade med, hur gammal man var, sådana saker. Och en av frågorna var vad man hade för hobby.
Kalle pausar och dricker lite av sitt kaffe. Han berättar att han inte kom på någon hobby, men eftersom han inte ville göra sin dotter besviken sade han ”jag skriver på en bok”.
Efter det fick han dåligt samvete, särskilt eftersom dottern då och då frågade om boken. Under ungefär tio års tid skrev han sporadiskt, ett kapitel här och ett kapitel där. När han sedan fick jobb i Köpenhamn ville han ha något att göra på tåget.
– Det var svårt att skriva på ett tåg, men jag fick blodad tand, och bestämde mig för att nu skulle boken bli färdig.
Sagt och gjort. Kalle bestämde sig för att åka ensam till sommarhuset på Österlen under några helger, och ett halvår senare hade han ett råmanus. Efter en del redigering bestämde han sig för att testa att skicka in det till några olika förlag, varav samtliga tackade nej.
En ödslig dag på Hyllie station träffade han en kvinna vars mobil hade laddat ur. Det visade sig att de skulle till samma hållplats, så Kalle erbjöd sig att köpa en duobiljett. På vägen började de prata. Kvinnan var VD för Word Audio Publishing i Malmö, och de letade efter nya manus. ”Jag kan inte lova något”, hade kvinnan sagt när Kalle berättat om sin bok, ”men skicka in det så får vi se”.
för Lunds nation. Foto: Sebastian Borg
Två månader senare hörde förlaget av sig, och Kalle skrev ett kontrakt på två böcker.
Vi återvänder till studentlivet och spexen. Jag frågar honom hur de har påverkat hans skrivande.
– Det finns ju en berättartradition i Lund, just med alla spexen, och de följer samma mönster: man väljer en historisk person, skriver en story som håller sig nära sanningen, men ger den sedan en liten twist. Så försöker jag också skriva.
Han påpekar också att det han skriver inte är klassiska pusseldeckare. Sådana, anser Kalle, finns det tillräckligt många av.
– Och de är ju likadana, oavsett om de utspelar sig i Ystad eller Midsomer. Jag vill göra något eget och annorlunda. Och, tillägger han, jag är lite blödig och inte så mycket för våld.
I stället för att lägga upp historien kring liket och dödsfallet vill han att berättelsen ska kretsa kring de oväntade mötena. Dödsfallen lägger han in som ett sätt att skapa spänning och intresse.
Vilka är dina favoritkaraktärer?
– Larsson, så klart, men också Bruno – man tycker ju synd om honom hela tiden. Och så gillar jag Gunnel Ahlström. Jag trodde att bok två skulle handla mer om henne än den gjorde, så kanske kommer hon tillbaka.
”Det blir alltså en bok tre?” frågar jag. Jodå, det blir det. Kalle har precis påbörjat arbetet, och i helgen ska han åka till sommarhuset för att skriva synopsis. Det ska sedan ska presenteras för förlaget på Bokmässan nästa vecka. Bok tre kommer även den att handla om Oskar och Larsson, och kanske kommer handlingen att kretsa kring organiserad brottslighet med antikviteter.
– Men det vet jag inte säkert förrän synopsis är klart.
Helgen efter träffas vi av en slump på Bokmässan. Kalle berättar att förlaget tyckte om synopsis, och att han nu ska hem och börja med manuset. Jag försöker få ur honom lite mer detaljer om vad den tredje boken ska handla om, men då måste han, lägligt nog, iväg på annat. Jaja, jag får väl vänta lika tålmodigt som alla andra.
