Claire Keegans ”Genom blå hagar” (Wahlström & Widstrand) är en mästerlig samling noveller där allt från kärlek, hat och hopp kan växa på samma gång.
Varför är motsatserna alltid så nära varandra? Det är som de vackra höga tonerna på en violin, bara en hårsmån från ett skri.
Claire Keegan sätter ständigt ord på balansgången mellan hat och kärlek, mellan livet och döden, med sylvass precision. Hon lyckas tala klarspråk kring subtiliteter i människors relationer och bitterheten det leder till. Hur människans lust efter att lämna maken eller frun och hitta en ny kärlek lever fördold. Tills känslorna svämmar över.
Genom blå hagar är en novellsamling, där samtliga berättelser utspelas i små samhällen på Irland, nära nutiden. Keegan behandlar varje karaktär med empati och någon tydlig antagonist syns sällan. Istället tar vi del av en skara komplicerade människor som lever fel liv, på egen och andras bekostnad. Som sällan uttrycker det de faktiskt vill och fastnar på fel plats, med fel person.
Med minimalistisk handling står karaktärernas känsloliv och interaktioner i centrum. Keegan har bemästrat konsten att bygga upp spänning för att plötsligt chockera. Hennes gestaltningar fångar den melankoliska essensen i att leva i ett litet samhälle, känna sig både sedd och dömd, och leva efter andras förväntningar. En ateist går till kyrkan. En kvinna gifter sig i tron om att kärlek ska växa. En präst viger kvinnan han är förälskad i.
Ett annat tema är det att människor utnyttjar varandra. Inte minst till att få barn, pengar och sex. Flera karaktärer befinner sig i återvändsgränder i livet och graden av förhoppning varierar mellan dem. Vissa accepterar att leva i misär medan andra gör allt för att nå förändring. Även om det innebär falsk kärlek eller brutna relationer. Flera scener är både komiska och deprimerande på samma gång.
Keegans prosa är vacker men nykter. Hon svävar inte ut i långdragna beskrivningar om onödiga detaljer. Men ibland kan mitt tålamod brista under novellernas startsträckor, som håller ett långsammare tempo än sluten. Samtidigt är det få meningar som hade kunnat strykas utan att hämma det känslomässiga bandet till karaktärerna. Jag kan inte helt klandra en långsam startsträcka när det leder till spänning. För hur ska läsaren kunna bry sig om karaktärer utan att känna dem?
Claire Keegan har skrivit åtta noveller som djupdyker i den ständiga dragkampen mellan den egna viljan och andras viljor. Hon har maximal förståelse för mänsklig interaktion och allt som kan sägas mellan raderna. Hur förakt kan döljas fram till att fasaden spricker och hur kärlek kan rinna genom en enstaka ådra även efter hjärtat brister. Med lite tålamod belönas läsaren med explosiva interaktioner och hjärtskärande livsöden.
