Bör Sverige avveckla de svenska högskolorna, behålla några få universitet och lägga pengarna på att värva vetenskapliga världsstjärnor? Eller finns det nackdelar med att vara världsbäst på högre utbildning? undrar Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Marcus Rossheim.
För några veckor sedan reste utbildningsminister Mats Persson till London för att träffa sina engelska kollegor. Besöket beskrevs som ett tillfälle att ”utbyta kunskap” i utbildningsfrågor länderna emellan.
Kollegorna i London framhöll säkerligen fördelarna med sitt system; utbildningarna finansierar sig själva, staten sparar pengar och studenterna har större sannolikhet att klara studierna (tack vare sin sociala bakgrund).
Studenter i England betalar i genomsnitt över 100 000 kronor i kursavgifter, per läsår. Den förutsättningen – som kritiker kallar nyliberal marknadslogik – innebär att universiteten i huvudsak består av studenter från den övre medelklassen, uppväxta i akademikerhem. Trots försök att motverka klassklyftorna under flera decennier, konstaterar forskare att ojämlikheten har vidmakthållits i England.
Med besöket i bagaget reste utbildningsministern tillbaka till Regeringskansliet, publicerade ett pressmeddelande och konstaterade att det ”krävs en tydligare inriktning mot excellens”. Eller som Persson uttryckt saken på engelska ”Sweden must develop as a knowledge nation, with world-class research and higher education”.
Det vore antiintellektuellt att invända mot ambitionen att utvecklas. Men vad karaktäriserar en utbildning i världsklass?
Ett liberalt perspektiv – eftersom utbildningsministern är både ekonom, historiker och liberal – kan vi finna hos en av de främsta ekonomiska tänkarna i den brittiska idéhistorien.
Den skotska filosofen Adam Smith var mest känd som grundare till den moderna nationalekonomin i slutet av 1700-talet. Arbetade gjorde han, emellertid, som professor i logik och moralfilosofi. En grundtanke hos Smith är idén om att låta individen fatta sina beslut i en spontan ordning, vilket leder till en naturlig, organisk tillväxt av kunskap.
Ungefär som nobelpristagaren Anne L’Huiller sa för några veckor sedan: ”Om du har en passion, go for it!”
Allt detta förutsätter, emellertid, att individer har lika möjligheter att tillförskaffa sig den kunskap de anser sig behöva. Kanske är det anledningen till att Adam Smiths hemland – precis som Sverige – skattefinansierar den högre utbildningen.
Härom veckan uppstod en debatt i USA när en filantrop drog tillbaka sitt stöd från ett Ivy League–universitet. För att förstå vidden av sådana konsekvenser kunde nämnas att 45 procent av intäkterna till Harvard University, kom från privata donatorer i fjol. Problemen med den akademiska friheten, en av utbildningsministerns hjärtefrågor, har alltså en djupare klangbotten på andra sidan atlanten, inte minst på grund av enskilda aktörers intressen.
Visst låter det inspirerande att vara världsledande, men till vems nytta?
