Sedan NATO-processen inleddes har det svenska intresset för Finland ökat. Lundagårds kulturkrönikör Dante Löfmarcks intresse för Finland sträcker sig dock längre bak än så. Under en vistelse på Helsingfors bokmässa reflekterar han om kärleken han känner till Finland och det finlandssvenska.
Det är Jan Guillous förtjänst. Elva år gammal såg jag filmatiseringen av Ondskan och föll huvudstupa för den finlandssvenska mattanten Marja. Där började min kärlek till Finland och det finlandssvenska.
Min kärlek till Finland har det gångna året nått sjukliga proportioner. Denna gång började det också med en förälskelse. I våras träffade jag en finlandssvenska, och trots att relationen tog slut försvann inte kärleken till Finland. Jag har känt tårarna välla fram när jag läst Finlands nationalepos Fänrik Ståhls sägner; jag har tagit in finlandssvenska ord och uttryck till min språkliga repertoar och plågat grannarna med Olavi Virtas finska tango.
Efter en månad i Finland var det med tungt hjärta jag åkte därifrån. Sedan dess har jag känt enbart saknad, jag hade bott där hela juni och ville inte lämna landet. Så när jag stiger ut på Järnvägstorget i ett kargt Helsingfors onsdagen 25 oktober är jag hemma.
Jag är i Helsingfors för att besöka bokmässan. Dagen efter min ankomst tar jag mig till mässhallen i Böle. Människorna, intrycken och tempot får min adhd att slå i höjden. I rusande hastighet rör jag mig mellan spännande panelsamtal, fördrag och efterfester. Jag minglar så som jag aldrig minglat förut.
Första dagen träffar jag kritikern Daniel Wickström som jag lärde känna i somras. Över en cigarett berättar Daniel om ett fyllebråk mellan Svenskfinlands främsta filosofer på en finlandsfärja. Bråket handlade om vad kärlekens väsen består i. Ingen svensk filosof har hjärta nog att bråka om något så viktigt konstaterar jag för mig själv.
En av kvällarna tar jag mig till antikvariatet Laterna Magica för ett boksläpp ordnat av förlaget Ellips. Där talar jag med människor från Svenskfinlands litteraturvärld. Ingen är ängslig eller självupptagen. Stämningen är därmed den diametrala motsatsen till en svensk litteraturtillställning. Att jag snart ska lämna Finland plågar mig. Samtidigt vet jag att jag snart ska återvända. Och om allt går enligt plan är det i Helsingfors min gravsten ska stå.
Under mässan stiftar jag bekantskap med underbara finlandssvenskar. Som svensk insatt i det finlandssvenska är jag är något av en raritet. Därför bemöts jag med öppenhet och nyfikenhet. Föreställningen om Finland är en av ett känslokallt och slutet land. I verkligheten är Finland kärleksfullt. Efter några underbara dagar på Helsingfors bokmässa upplever jag mig mer välkommen än jag någonsin känt mig i Sverige.
När jag sätter mig på flyget till Sverige känner jag en bekant och plågsam saknad. Om jag förlorat förståndet får det vara så. Över min möjliga galenskap känner jag hursomhelst ingen skam. För det är trots allt kärlek jag känner för Finland, och kärlek utan galenskap är inget att ha.
Mitt liv hade inte varit vad det är om det inte vore för Marja.
