Förra årets nobelpristagare i litteratur Annie Ernaux reflekterar i sin nya bok "Den unge mannen" (Norstedts 2023) över den tid som gått. Genom en kärleksrelation berättas en historia om klass, åldrande och närhet till det förflutna. Hela tiden med skrivandet som högsta prioritet. Det är en kort text som inte lämnar någon oberörd.
Ett kvinnligt berättarjag blickar tillbaka på ett avslutat förhållande och reflekterar över vilka de var för varandra: Äldre kvinna träffar yngre man, 30 år skiljer dem åt. De lever ihop en kort stund innan de går skilda vägar. Det är passionerat, de älskar ofta och mycket. Njuter av enkelheten i nuet. De ger varandra någonting en jämnårig inte verkar kunna: total närvaro bortom tid och ålder.
Så kan man med enkelhet beskriva Annie Ernauxs självbiografiska bok Den unge mannen (Norstedts 2023). Och visst handlar den om en kärleksrelation, men mer än så är det en historia om klass, ålder och skrivande. En gnutta kärlek, men historien om kärlek och romantik, vilken driver texten framåt, fungerar snarare som ett kärl där berättarjagets tankegångar ges plats att gro.
Hela tiden i ett periferiskt fokus finns en illegal abort som berättarjaget genomgått som ung. Hon drivs av en vilja att skriva om den. Den unge mannen fungerar som en minnets dörröppnare. Han är ett verktyg som hjälper henne nå den hon var, det liv hon levde under tiden runt aborten. När hon lyckas börja på boken som skildrar aborten (Omständigheter [2000]) innebär det slutet för relationen. Älskarna går åt olika håll, deras roller för varandra är utspelade.
Hur nära kan vi komma det förgångna? I Ernauxs fall, väldigt nära. Genom relationen med den unge mannen tycker hon sig ta ett kliv ut ur sin tid och befinna sig i ett tillstånd där hon är tio, femton, tjugofem år samtidigt. Hon iscensätter en slags upprepning av ungdomen. ”Pjäsen om min ungdom”, som hon själv uttrycker det.
Genom texten löper klassperspektivet som en röd tråd, en klassresa berättas utifrån känslor och minnen. Här beskrivs vanor och beteenden som jaget förknippar med den arbetarklass hon vuxit upp i. Dessa skulle hon 30 år tidigare ha vänt sig från i avsmak, men nu plågar de inte henne längre. Snarare verkar de vittna om någonting hon vill nå, en nyckel till det förlorade jaget. En nyckel till skrivandet.
Det är med en nykter blick Ernaux ser tillbaka på den tid som gått, utan vare sig ånger eller skam. Det hon genomlever, återupprepar, iscensätter, kalla det vad du vill, gör hon det i förmån för sitt skrivande. Det är det större syftet. Det är det enda syftet. I det litterära rummet blir hon tidlös. I sitt skrivande når hon alla sina åldrar. Alla hennes stora tankar och idéer levereras dessutom med ett språk som gör texten följsam utan att för den sakens skull bli tråkig. Hennes sätt att skriva är vackert och enkelt att förstå. Hon skapar ett litterärt rum dit jag känner mig välkommen att träda in.
Den unge mannen är kort men den rymmer något ofantligt. Den är svindlande. Skrämmande nästan. Första gången jag läste den satt jag i bastun på Kallbadhuset här i Malmö. När jag läst den sista sidan slog jag ihop boken och såg ut genom fönstret, betraktade det stilla havet. Jag kunde känna tiden gå. Satt med den konstiga känslan av att den jag var för tio år sedan var borta sen länge. Insikten att om tio år kommer den jag är nu inte heller finnas kvar, gjorde mig sorgsen. Ingen vill väl försvinna, trots att vi vet att det är oundvikligt.
Boken är en nyckel till att förstå Ernauxs författarskap. Hur hon tänker. Hur hon uppfattar livet. Skrivandet. Kanske är den också en nyckel till att förstå det egna livet, eller i alla fall delar av det. Hur som helst kommer den öppna vissa dörrar. Minnets dörrar. Känslornas dörrar. Och när den gör det är det svårt att värja sig.
