I det dramatiska och karga landskapet vid Hovs hallar på Bjärehalvön i Skåne tog en av Ingmar Bergmans mest ikoniska filmsekvenser form. Lundagård utforskar inspelningsplatsen där riddaren Antonius Block utmanar Döden till ett ödesdigert schackparti i den tidlösa filmklassikern "Det sjunde inseglet".
”Och när lammet bröt det sjunde inseglet uppstod i himlen en tystnad som varade i pass en halv timme”. Utdraget från Bibelns uppenbarelsebok läses stilla, som av en ledsagare bakom kameran. På skärmen syns en stenig bergskant stupa ner i havet.
Kameran drar närmare. En riddare och hans väpnare ligger och sover på stranden medan deras hästar står och dricker i havet. Riddaren går ner till vattnet, han tvättar sig och försöker be. Han ger upp, och kameran panorerar till ett schackspel som står upp- ställt bland stenarna.
Sedan står han plötsligt där. I svart kåpa och mantel, och med likblekt ansikte. Riddaren vänder sig om och frågar,
– Vem är du? Främlingen svarar:
– Jag är döden.
– Kommer du för att hämta mig?
– Jag har redan länge gått vid din sida.
Där på stranden sitter de sedan, Riddaren Antonius Block som spelar schack med Döden.
***
Det är en hal vandring ner till inspelnings- platsen för den kända schack-scenen från Ingmar Bergmans succéfilm Det sjunde inseglet. Oktoberrusket har gjort stenarna glatta och vinden slår obarmhärtigt mot kusten. Landskapet är målat i skiftande nyanser av grått och bortom de branta klipporna breder havet ut sig.
– Vi får hålla tummarna för att vi kan ta oss hela vägen ner, säger guiden Ingrid Persson Skoog.
Hon har gått med på att ge oss en rundtur i naturreservatet där den kända filmen spelades in, fastän guidesäsongen för henne är över.
Det är lätt att förstå varför Bergman valde just Hovs hallar som plats när han skulle spela in Det sjunde inseglet. Klipporna och det vidsträckta havet har något skoningslöst över sig. Och filmens stora teman är skoningslösa: döden, meningen med livet, tro och tvivel.
Finns det en gud och varför visar han sig inte?
Det sjunde inseglet utspelar sig i 1300-talets Europa, där pesten härjar. Riddaren Antonius Block (Max von Sydow) och hans vapendragare Jöns (Gunnar Björnstrand) återvänder från det heliga landet efter att ha deltagit i korstågen. Väl hemma uppenbarar sig plötsligt Döden (Bengt Ekerot) personifierad. Döden kommer för att ta Block med sig, och i ett försök att fördröja sin öde och få svar på livets stora frågor, utmanar Block Döden till ett parti schack. Block hoppas finna mening i en värld som präglas av lidande och Guds tystnad.
Döden är närvarande genom hela berättelsen och framstår som en konstant följeslagare för karaktärerna. Bergmans bearbetning av temat död i flera teaterpjäser och förstudier, som kulminerade i Det sjunde inseglet, resulterade i att han enligt egen utsago över- vann sin dödsskräck.
När Det sjunde inseglet kom 1957 fick Bergman en självklar plats på den internationella filmkartan. Men Erik Hedling, professor emeritus i filmvetenskap, betonar att filmen mött varierad respons i olika delar av världen. Internationellt blev filmen en global sensation, särskilt i länder som var betydligt mer religiösa och mindre sekulariserade än Sverige.
– I USA hade du den så kallade babyboom-generationen. Det var unga människor och alla hade gått i söndagsskolan. De började reagera och ifrågasätta religionens makt över dem, säger Erik Hedling.
– Den centrala frågan i filmen är ju religiös – finns det en gud och varför visar han sig inte?
Det sjunde inseglet sätter frågan om Guds existens och frånvaro på sin spets, vilket gjorde den särskilt relevant för en generation som brottades med teologiska och filosofiska frågor.
I Sverige visade man inte samma intresse för filmens religiösa tematik. Året 1956 markerade händelser som Suezkrisen och vätebombstester vid Bikiniatollerna. Samtidigt spelades Det sjunde inseglet in, och filmen utspelas i en mörk medeltida tid där pest och död ständigt låg som ett hot över människorna.
– Vid tiden kopplades den mycket till jordens förestående undergång i form av ett kärnvapenkrig exempelvis, säger Erik Hedling.
Det sjunde inseglet har haft en betydande inverkan på populärkulturen och har refererats till och parodierats i otaliga filmer, tv-serier och böcker. Scenen med schackpartiet mot Döden har blivit en ikonisk sekvens inom filmhistorien och har återkommit i olika former i andra verk. Vad beror det på egentligen? Erik Hedling poängterar Bergmans betydelse för framväxten av filmvetenskapen.
– Filmvetenskap emanerar från Det sjunde inseglet. Ursprunget till filmvetenskapen är att amerikanska studenter ville studera film på universitetet, trots initial tveksamhet från dekanerna. Ingmar Bergmans filmer, särskilt de med religiösa teman, kom att symbolisera den konstnärliga filmens arketyp, säger han.
Nere på stranden är det svårt att inte, som Antonius Block, se Dödens svartklädda gestalt torna upp sig mellan stenarna. Ljudet från vågorna gör kanske sitt, men det är också något med platsen i sig.
– Jag brukar säga till de jag guidar att sätta sig ner och blunda och lyssna på vågorna. Då känns det nästan som att man är där, i filmen, säger guiden Ingrid Persson Skoog.
Stranden ligger som en förlängning av havet, tydligt åtskild från slätten tjugo meter ovanför. Hur Bergman och hans filmteam fick dit all filmutrustning är fortfarande något av ett mysterium. En teori föreslår att de använde båtar för att frakta den omfattande kamerautrustningen och belysningen. Ingrid Persson Skoog har själv utforskat olika nedgångar i ett försök att rekonstruera hur hästarna, som också förekommer i filmen, togs ned till stranden. Men utan att hitta några definitiva lösningar.
Trots de praktiska besvären verkar det som att Ingmar Bergman inte kunde hålla sig borta från Hovs hallar och Bjäre. Han återkom till platsen för flera av sina filmer. Filmen Vargtimmen (varifrån uttrycket hävdas härröra) är även den inspelad på stranden vid Hovs hallar, och den mindre kända Och så alla dessa kvinnor är inspelad i Norrvikens trädgårdar bara en bit bort.
– Många som ser Det sjunde inseglet tänker sig att det är en av hans gotländska filmer, men den här spelades in innan han ens kom till Gotland, påpekar Ingrid Persson Skoog.
European Film Culture”. Foto: Alexandra Roslund.
– Vissa hävdar till och med att han kunde ha hamnat här i stället för på Fårö. Han jobbade på Stadsteatern i Helsingborg och han blev verkligen otroligt tagen av det här landskapet. Han var på väg att köpa en gård här i närheten, men det blev det inget av.
Förväxlingen med Gotland och Fårö kan ha att göra med att Ingmar Bergman 2015 fick sin bild på 200-kronorssedeln. Framsidan av sedeln pryds av regissörens porträtt och i bakgrunden utspelas en scen där han ger instruktioner till Bengt Ekerot, som bär en svart mantel. På baksidan av sedeln avbildas Gotlands ikoniska raukar. Ingrid Persson Skoog menar att sedeln bidragit till förväxlingen.
Men viljan att särskilja Hovs hallar från andra inspelningsplatser är hon inte ensam om. På grindstolpen bredvid stigen som le- der ner mot stranden och inspelningsplatsen sitter en plakett: ”Treasure of European Film Culture”, utfärdad av European Film Academy och prydd med ordföranden Wim Wenders signatur. Utmärkelsen var enligt Ingrid Persson Skoog viktig för Bjärehalvön som filmområde.
– När man satte upp plaketten 2017 så blev det som en markör för att det här är en viktig plats och en plats som man ska känna till, säger hon.
– Nu finns där en massa platser på listan, men då var det bara tio stycken, så det gjorde mycket att just Hovs hallar så tidigt uppmärksammades som särskilt viktig för film i Europa.
Ingrid Persson Skoog är glad över att bo så nära en plats som betyder mycket för människor från hela världen.
– Det spelar inte så stor roll om de sett filmen eller inte, eller om de är Bergman-fans eller inte, utan man känner igen den här dramatiska situationen där en tempelriddare i sin tunika spelar schack mot Döden.
