Lundagårds Maria Müllern-Aspegren gör en tarotläsning av samtiden och redogör för den senaste månadens populärkulturella milstolpar.
Age Gap Autumn
Hot Girl Summer är över – dags för Age Gap Autumn. I alla fall om man ska lita på ett deep fried meme från twitter. Men tänk på det. Din första pojkvän. Du är femton, han är äldre, såklart. Ingen ifrågasätter varför en gymnasieelev är intresserad av att dejta en tjej som går i högstadiet, även om mognadsskillnaden är tämligen markant. Såklart har jag inga problem med att Liv 21, och Anton 23, blir ihop. Det är bara dessa fullkomligt traumatiserade inlägg på Reddits ”Am I The Asshole” (forum där internet agerar etisk kommitté för främlingars interpersonella konflikter) som börjar bekant med ”Me (F19) and my Boyfriend of 3 years (M31)”. Det hemsöker mig lite, faktumet att jag aldrig fått så mycket uppmärksamhet från män som när jag var sjutton. Som om bara ens existens som tonårstjej utgjorde en sorts invit. Sedan dessa försvar: ”nä, men rent biologiskt sett”. Jag vill slita av deras huvud och med blodig andedräkt vråla: rent biologiskt sett, Arne, är dina femtioåriga aningen mumifierade små simmare inte heller optimala. Den äldre kvinnan blir förlöjligad på ett sätt som den äldre mannen nästan aldrig blir. Mäns liv förs ihop med åldrandet, kvinnornas förs i kamp mot det. Kanske är det min första cuffing season som singel som gör mig bitter och misstänksam. Men det är något som inte stämmer.
L’amour – La mort
Det är i ropet nu: nepotism. Eller tja, det har ju aldrig varit ”ute” ur ropet direkt. Men nepotismdiskursen känns, rent anekdotiskt, mer aktuell nu än någonsin. Kanske är det därför L’amour – La morts tolfte nummer, på samma tema, talade till mig. Jag fick nys om att den fanns att köpa i Malmö av en twitter-mutual som medverkade i tidskriften. Imponerade mycket text ryms i utgåvan och alla tacklade begreppet nepotism från olika vinklar. Urvalet av medverkande är likväl tematisk: i förordet erkänner att alla författare känner varandra på något slags hörn och bjöds in högst informellt, över ölar/under bordet. Det är vackert, intelligent och förvånansvärt roligt. Fanficen om en viss ”tv-profil” som sliskig quasi-incestiös förförare är helt fantastisk (vad menar du med att du inte vill se min rumpa, det är ju en tittarfavorit?!). Enligt min personliga åsikt får kulturarbetare oproportionerligt mycket kritik när nepotismanklagelserna kastas. Vi får inte glömma att detta är en grupp som ofta livnär sig på svältlöner och saknar faktiskt materiellt kapital. Kanske det är värt att syna vem som pekar finger på vem (host host familjen Wahlgren). För min del får l’amour – la morts gärna fortsätta med sina äckligheter i nästa nummer. Klart läsvärd! Hittas på Cowgirl Gallery i Malmö.
We die Young
Mina utekvällar i Malmö följer ett strikt schema. Prick 19:00 tar jag min väska och tillhörande färdkost (Kopparberg 7,5) och cyklar raskt till Jupitergatan. Därefter stiger jag och kvällens entourage på den absolut bästa bussen i Skåne, 171:an mot Södervärn (ge personen som utformade rutten en medalj). Jag knäpper min ”färdkost” och stiger av vid Spångatan för att vandra den korta etappen till Family Pub vid Nobeltorget. Sedan, efter x antal öl, känner jag det bekanta rycket, och likt en flyttfågel på väg till varmare breddgrader, som ett totalt offer för mina animalistiska instinkter, rör jag och resten av baren oss reflexivt mot Plan B. Där vankas det, likt många kvällar innan, Malmös bästa indieklubb, We Die Young. Väl inne möts jag av den välbekanta doften som bara kan beskrivas som ”sexig källare” i kombination med utspilld Norrlands Guld. Vid detta laget får du hoppas att de sju stora starka kickat in, för nu är det dags att dansa sig vidrig till The Smiths, The Cure och Bob Hund. Alla hämningar upphör på det där älskade betonggolvet, det är bara att fullständigt kapitulera till musiken, spräcka någons skalle och skrika sig hes till ”Bodys” av Car Seat Headrest:
”DON’T YOU REALIZE OUR BODIES COULD FALL APART AT ANY SECOND?!”
