Studentbladets brevväxlare Nathalie Koskinen ska åka på utbyte till Utrecht och inser att hon i själva verket älskar det mörka och höstiga Helsingfors.
Hej Thea,
Vintern är runt hörnet och ”är det redan mörkt ute!?” utropar någon varje dag när klockan närmar sig fyra på eftermiddagen. Varje år blir vi nordbor lika förvånade över vintermörkret som sveper in, fastän vi exakt vet vad som komma skall.
I mörka tider som dessa har man som vana att räkna ner till saker; till de högtider som stundar, det nya året, sportlovsresan eller bara sommaren och ljusare tider. Det är någon slags mänsklig desperat försvarsmekanism för att inte gå helt förgäves i vintermörkret.
Personligen har jag räknat ner dagarna till den första februari: 107 dagar har blivit 102, 94, 86, och nu är det bara 80 dagar kvar tills jag ska byta snö och mörker mot regniga cykelturer i Utrecht. Att jag ska åka på utbyte har jag vetat i snart ett år, men såklart blir man förvånad över hur snabbt tiden går.
Ju närmare det blir desto hårdare håller jag fast vid allt och alla i Helsingfors. Varje lunch på campus, promenad runt kvarteret och utekväll med vännerna känns aningen viktigare än den förra. Tryggheten och allt jag känner till är snart långt borta. Jag ska bara vara borta i fem månader, men det är något som känns så livsomvälvande med denna flytt.
När jag var 18 år och flyttade från min österbottniska hemby på 400 personer till en förort i Paris, så minns jag inte att jag skulle ha känt ens lite ångest. Jag var sådär typiskt självsäker och sorglös som bara en 18-åring kan vara. Hela livet var framför en och man hade inget att förlora. Det är väl det som är annorlunda nu. Att man faktiskt har ett liv som sätts på paus och ”förloras” i några månader.
Hösten och mörkret har för första gången känts okej, och nästintill mysigt. Eftersom det ger mig en känsla av trygghet och nostalgi. För vad är egentligen mer nordiskt och bekant än att tvingas klä sig i lager på lager av kläder och leva halva sin tid under en grå himmel?
Jag är nog inte ensam om att i dessa tider ta till mig orden från Tove Janssons Höstvisan: Skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut. Det känns som att jag kommer lämna Helsingfors nu när jag trivs och älskar det som mest, men kanske är det något väldigt fint med det också.
