Green Zone på karriärmässan Arkad inte är annat än lobbyingverksamhet för att greenwasha företagen, skriver civilingenjörsstudenten Axel Flygare.
Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Bland tote bags och sadelskydd prydda med färggranna loggor, står företagen uppradade på Arkad. Södra Sveriges största arbetsmarknadsmässa, anordnad av Teknologkåren på LTH. Jag går in och möts av 190 företag som har plats på mässan, och alla är ivriga att networka, stoltsera med sin senaste teknik och ge ut mängder med broschyrer. Med vilka de försöker locka sistaårsstudenter till sina ärofyllda traineeprogram.
Centralt beläget på mässan, extra utmarkerat med skyltar och istället för den vanliga blå filtmattan en miljövänligt ljusgrön, finner vi den så kallade ”Green Zone”. Denna speciella plats på Studiecentrums undervåning är till för företag ”med hållbarhetsarbete som mål”. Zonen finns till för att “hjälpa företagen att exponeras mot studenter med intresse för några av de viktigaste utmaningarna för planetens framtid”, för att direkt citera Arkads hemsida.
Det är på tiden att företag som går i bräschen för att få ett helhetsperspektiv på sin produktion premieras, tänker jag. Inte bara för att det sänder en signal till andra företag, men också för att det hjälper oss som studenter att veta vilka aktörer som tar den klimatkris vi befinner oss i på allvar.
Jag spenderar ett par timmar med de tolv noggrant utvalda företagen i Green Zone, ivrig att få reda på hur just de arbetar med att minska utsläppen i sin produktion och värdekedja. Men besviket kunde jag konstatera att, av åtta utfrågade företag, kunde endast två ge ett konkret årtal som svar på frågan: Vilket år siktar ert företag på att vara netto-noll i utsläpp? Övriga företag försökte snabbt skifta diskussionen till hur hållbar deras produkt är, eller helt enkelt be om att få återkomma nästa år, när de stämt av med sina koncerner.
Att bara 25 procent av företagen i Green Zone kunde svara på denna tämligen grundläggande fråga när det kommer till hållbarhetsarbete, tyder utan tvekan på att Green Zone inte är annat än lobbyingverksamhet för att greenwasha företagen. Men det tyder också på ett grundläggande systemfel där miljöfrågan inte alls tas på tillräckligt stort allvar.
Kan man då klandra en stackars anställd för att inte kunna svara på när (om överhuvudtaget) företaget planerar att nå koldioxidneutralitet? Kanske inte, men att detta inte förmedlats internt tyder i vilket fall på att frågan inte prioriteras tillräckligt högt hos företagsledningen.
Det finns givetvis många sätt som ett företag kan bidra till den gröna omställningen. Kanske väger den gröna tekniken upp för de utsläpp man alstrar i tillverkningsprocessen, eller kanske är jag lite hård i min frågeställning. Men jag tycker fortfarande att detta nyckeltal är alldeles för förbisett bland dessa företag. Speciellt när många av dessa har global närvaro, och stolt presenterar miljonvinster på sina hemsidor för hungriga investerare.
Med detta sagt tycker jag att alla som läser denna text, och som någon gång funderar på att ta anställning på ett av dessa 190 företag bör ta sig en funderare. Är inte detta något som borde prioriteras högre bland dessa företagsjättar? Om inte annat, högre än vad Teknologkåren ställer på antagningskraven för att få stå i Green Zone.
Axel Flygare, civilingenjörsstudent på LTH
