När studenter släpps ut på grönbete är det meningen att vi ska skaffa arbetslivserfarenhet och också hinna med välbehövlig semester från studierna. Så synd att grönbetet mer tenderar att likna en lerig åker.
Kanske är du en av dem som hållit den annalkande ångesten på avstånd genom att bälga i dig osunda mängder av karnevöl? Tiden är kommen. Det är slutet av maj och efter att ha betalat hyran så har du förhoppningsvis några tusenlappar kvar på kontot. Om du är en av de lyckliga som fått jobb kan du se fram emot ett tillskott till kassan i slutet av juli.
Om du inte är en av dem så kan du söka ekonomiskt bistånd på socialförvaltningen. Du anmäler dig i början av juni, sedan får du gå på informationsmöte och antagligen klippa gräs som praktik. Ett annat alternativ är förstås att söka en sommarkurs. Kanske kan du lyckas tillgodoräkna dig en kurs i socialantropologi med fokus på Nordamerikas indiankultur i din civilekonomexamen.
Har du haft den stora oturen att bli sjuk under terminen så är du förmodligen smärtsamt medveten om att du har 30 karensdagar. Din försörjning är tryggad, men du har i praktiken lånat pengar för att vara sjuk. När terminen är slut gör du bäst i att friskna till. Eller vara rik. För någon ekonomisk ersättning är du inte berättigad till.
Förra våren presenterades den studiesociala utredningen, som visserligen identifierade några av dessa problem och kom med problemlösningar, om än otillräckliga. Sedan var det tyst. Det slopade studerandevillkoret i a-kassan utreddes inte ens, det ansågs slutdiskuterat från regeringens sida. Det innebär att de studenter som tar examen och inte lyckas få ett jobb står helt utan försörjning.
Studenter har små ekonomiska marginaler, att drabbas av sjukdom, arbetslöshet eller större oväntade utgifter är en smärre katastrof för plånboken. Och i många fall också en personlig tragedi som kan leda till både stress, skam och betalningsanmärkningar. Därför måste studenter få samma inkomsttrygghet som arbetstagare vid sjukdom och arbetslöshet. Något annat hör ett ociviliserat samhälle till.
Ännu bättre är att byta bort det där vakuumet mellan två trygghetssystem till något som kan vara till nytta för både studenter och samhällsekonomin. Jag syftar på ett treterminssystem. Ett sådant skulle öka tryggheten och göra att studenterna kunde fokusera på sina studier för att sedan snabbare komma ut på arbetsmarknaden.
Risken finns naturligtvis för att ett treterminssystem skulle kunna försämra kontakten med arbetslivet genom att studenten isoleras bakom universitetets trygga väggar. Därför kräver ett sådant att universitetet verkligen satsar på att förbereda studenterna inför arbetslivet genom att införa mer praktik på utbildningarna, öka samarbetet med näringslivet och också ge kurser i entreprenörskap och karriärplanering.
Ett treterminssystem måste också bygga på frivillighet och flexibilitet. Det handlar om att ge den student som önskar chansen att snabbare blir klar med sin utbildning genom att studera på sommaren.Den som vill jobba på sommaren ska ha möjligheten att göra det. Men ingen ska behöva söka socialbidrag eller ta lån för att läsa onödiga kurser som de inte kan tillgodoräkna sig i sin utbildning för att trygga försörjningen.
Vi har alla ett personligt ansvar, vi har valt att studera medvetna om den ekonomiska risk som det innebär. Men att motverkas av ett stelbent utbildningssystem som dessutom präglas av inbyggda systemfel är oacceptabelt.
Den 19 september är det val. Det finns nu ett utmärkt tillfälle för politiker att visa viljan till att förändra situationen för landets studenter. Att visa att de inte förutsätter att mamma och pappa ska rädda studenterna varje sommar.
Ändå har jag inte sett tillstymmelsen till agerande, varken i alliansens vårbudget eller i de rödgrönas skuggbudget. Det är märkligt. Eller så räknar man helt enkelt inte med att landets cirka 300 000 studenter kommer att rösta. Det är i så fall ännu märkligare.
