Historien om Lunds domkyrka

Lunds Grande Dame – Domkyrkan – fyller 900 år och står lika stadigt som när den färdigställdes 1128. Men hur har kyrkan sett ut genom århundradena? Vad har format allas vår käraste kyrka till den skönhet hon är i dag?

1100-talet:

Kryptan invigs 1123

År 1103 blir Lund biskopssäte under påven och ingår i ett imperium som omfattar Sverige, Norge, Danmark, Island, Färöarna, Grönland och lilla Rügen.  Kryptan invigs 1123 och hela kyrkan 1145. Till skillnad mot vad många tror är Lunds domkyrka inte gotisk, utan romansk. Romaniken (ej att förväxla med romantiken) var 1100-talets främsta arkitektoniska kyrkostil och präglas av rundade fönster, till skillnad från den gotiska stilen som har spetsiga fönsterbågar. I Domkyrkan kan det ses i exempelvis de så kallade kryssribbvalven, valv med “ribbor” som korsar varandra på takets innersida.

1200-talet: 

Lunds domkyrka brinner

Alla kyrkor i världshistorien har genomgått svåra tider och Domkyrkan är inget undantag. År 1234 brinner nämligen hela schabraket upp. Man tror att det är blixten som slagit ner. Hjälp! Hur ska vattenhinkarna som står standby om Lucias hår börjar brinna kunna hjälpa till  mot en fullskalig brand? Trätaket dimper ner likt nyårsplaner i början av december och i princip alla inventarier förstörs. Biskopen under denna period, Uffe Thrugotsson, skänker pengar för att bygga upp mastodontverket, med bland annat nya valv, fönster och en ny predikstol. Än idag  kan man se svarta spår från branden i murverket! 

1300 och 1400-talet: 

Astronomisk förmögenhet

Digerdöd och elände, inte bara. År 1398 donerade den förmögna danska adelsdamen, jordägarinnan och i vår tids mått mätt pick-me-girl-innan Ide Pedersdatter Falk det astronomiska uret – så kallade Horologium Mirabile Lundense (svar på tal angående varför det heter lundensare, inte lundare). Ide är inte snål – hon donerar även markegendomar till kyrkan, tänkt att inbringa inkomster. Överklasserna, det vill säga adeln och prästerna, var starkt förbundna under medeltiden. Ide ville säkert ge ifrån sig ett fett avlatsbrev opp till Fader Vår och leva i himmelriket tack vare sina donationer och ekonomiska förtjänster. Tack, du rika människa för dina förvillelser. (För övrigt tillverkades den sjuarmade ljusstaken under 1400-talets slut och finns fortfarande att skåda vid altaret).

1500-talet: 

Martin Luther – är King!

Reformationens vindar blåser över Europa och givetvis är Lund inget undantag för den protestantiska böjelsen. Gudstjänster på latin? Non! Folket ska förstå vad som försiggår på gudstjänsterna (man undrar hur det såg ut innan). I Domkyrkans byggavdelning görs ett ryck av arkitekten Adam van Düren. Han restaurerade kyrkan och byggde på tornen, gav en törnekrona runt absiden, alltså valvet i altaret vilken omger och avslutar koret och ett brunnskar till kryptan. Var ska prällen annars bada?

1600-talet: 

Skåne blir skånskt, eller ja, svenskt!

1658 tog svenskarna över stafettpinnen, i detta fall landskapet Skåne, från danskarna. Hurra för oss halvdanskar, bu för er stockholmare som vill gräva bort oss! År 1668 invigdes Lunds universitet eller Regia Academia Carolina som det då kallades. Under denna tid har man faktiskt de inledande föreläsningarna i Domkyrkan. Sägnen säger att det då lär ha ekat: ”Hoellebecq-eqc-eqc-ecq-e…”.

1700-talet: 

Kyrkan riskerar att förlora sin GBL

1779 riskerar Domkyrkan att förlora sin framdel, eller bakdel, beroende på hur man ser den. Domkyrkans absid, som är valvet i altaret vilken omger och avslutar koret, får kanske ses som den tidigaste reversibla GBL:en (Gustavian Butt Lift). Den hade levt i över 600 år och varit oförändrad sedan byggets begynnelse. Med tidens tand är den nu i så dåligt skick att den riskerar att rasa samman och störta ner! Teaterapan Gustav III gav sitt samtycke och man demonterade bygget, numrerade varenda sten för att sedan påföra dem på samma plats. Puh!

1800-talet: 

Makeover!

Nu händer det grejer! Frågar man en konstvetare så kan man få ett syrligt svar ifall man påstår att Domkyrkan är en 1100-talskyrka. Trots att den nu är rätt prålig så beslutar sig filologen och efterträdaren till självaste Esaias Tegnér, Carl Georg Brunius, att återställa den till sitt ursprungliga utseende. 

Under 1800-talet vurmar man för medeltiden. Åh, käre riddare! Det är en svunnen och mer moraliskt riktig tid. När industraliseringen tar fart under 1800-talet börjar man sakna både gotiken och romanikens kyrkor som blir högmode igen. Brunius, som sagt mer filolog än en självutnämnd arkitekt (inga fem år på LTH där inte) vill återgå till denna stil. Arkitekten Van Düren lär ha vänt sig i graven, därför att under 1833–1859 säger Brunius upprepade gånger: ”Bort!”. Bort med törnekronan runt absiden, bort med altaret och bort med den sablans orgeln! Han lät även utföra den djärva höjningen av kryptan (som förblev oskadd från den häftiga branden). Utseendet av Domkyrkan påverkas nominellt.

Den faktiska arkitekten Helgo Zetterwalls restaureringar påbörjas lite senare under detta århundrade. Han är mest känd som upphovsmakare till det som lundensare i brått till sina föreläsningar ser – nämligen Universitetshuset! 1880 påbörjades restaureringen och tornen byttes ut. Förebilden var katedralen i tyska Mainz och Speyern vilka gav inspiration till den ursprungliga 1100-talsförlagan för Domkyrkan.

1900-talet:

Mosaiktavlan kommer på plats

Vår tid är nu-århundradet. Då är det så klart glasmosaik som gäller! 1924 invigdes den 113 kvadratmeter stora mosaiken i absidens kupol. Förutom att den är 103 kvadratmeter större än ett korridorsrum är den formgiven av konstnärerna Hugo Gelin och Joakim Skovgaard och tillverkad i självaste Venedig. Mosaiken föreställer vår sex meter höga segrande Kristus, Christus Victor, vilket var så man avbildade Kristusgestalten under medeltiden (i stället för den lidande Kristus, förekommande under renässansen). Sedan kan man skönja två änglar ovanför och under avbildas det underlydande folket.

2000-talet: 

Tornen renoveras

2022 renoveras de trettio ton tunga tornen och de placeras på ett stort plåtslageri strax utanför Osbyholm i Höör (källa: bland annat min mamma som bor i en by strax utanför Osbyholm och som körde förbi dem varje dag). Avsättningen och påsättningen av tornen genererar mycket intresse från invånarna och rapporteras från alla håll. För vad är väl ett torn utan sitt… torn?

Summa summarum:

Det är svårt att beskriva Lund utan att nämna dess Grande Madame. Hon är en fast punkt och har gått igenom mycket under dessa århundraden. Vare sig hon inhyser begravningar, bröllop, påvebesök eller stöttar de lutande ryggarna på soldyrkande prekariatets knektar så är en sak säker – hon måste vara så otroligt, kolossalt tung. Hur många danskar har inte dött genom att bygga henne? Så hon kommer inte att blåsa bort någonstans!