Agneta Pleijel kartlägger livet i ”Sniglar och snö”

"Sniglar och snö" (Norstedts, 2023) är den tredje och sista delen i Agneta Pleijels självbiografiska romansvit. Genom skrivandet kartlägger Pleijel, på ett öppet och ärligt sätt, nästan 30 år av sitt vuxna liv: Från nyanställd 28-åring på Aftonbladets kulturredaktion till ett etablerat och självklart namn i den svenska litteraturvärlden.

Det är mycket som ska med. Det brokiga kärlekslivet. Relationen till föräldrarna. Moderskapet. Och framför allt annat, skrivandet, vilket verkar avgörande i kampen för överlevnad. Konsten och litteraturen beskrivs som en plats att andas, och Agneta kommer i sitt liv söka efter andrum många gånger.

Hon jobbar sig uppåt. Från nyanställd kulturskribent på Aftonbladet till kulturchef, Sveriges första kvinnliga. Där ställs arbetsliv mot privatliv. Känslan av att inte vara närvarande, varken på jobbet eller hemma, hänger ständigt över henne. Så småningom säger hon upp sig och börjar frilansa. Hon skriver sin första diktsamling, Änglar, dvärgar (1981). Ett par första steg mot författarskapet, men det kommer dröja många år innan hon själv tycker sig besitta rätten att titulera sig författare.

Den unga Agneta är en splittrad person. Å ena sidan finns en rakhet över henne. Hon uppfattas som stark och tuff, stakar ut sin egen väg och verkar inte väja för någonting. Samtidigt är hon uppfylld av en slags skörhet. Hon känner sällan att hon räcker till och drivs av en önskan om att bottna. Hon greppar efter halmstrån och kämpar för att hålla ihop.

I Sniglar och snö får vi komma en av våra största svenska författare in på djupet. Boken är en nyckel till att förstå inte bara Agneta Pleijels författarskap, utan även hennes person. Det är en inblick i det liv som ligger till grund för hennes skrivande. Vi får ta del av hennes tvivel och självkritik, genombrott och misslyckanden. Kort och gott, vad det innebär att vara människa. För Agneta handlar det om en känsla av oförmåga inför moderskapet till dottern Linn, misslyckade och hjärtskärande romanser och en krånglig relation till sina föräldrar. Och ett dåligt självförtroende. Hon beskriver i boken en ändlös längtan efter något hon aldrig tycks nå. Som att bli sedd. Eller leva i kärlek.

Pleijel driver texten framåt med en klarsynt blick och ett språk utan krusiduller. Den blir varken vemodig eller förskönande. Hon skriver med en känsla av ärlighet som är svårnådd och eftersträvansvärd. Boken kan närmast ses som en bitter hyllning till livet, den förespråkar en acceptans inför hur verkligheten faktiskt ser ut: Hudlös, avig och ofiltrerad. En blygsam optimism gömmer sig mellan raderna, trots all skit som ryms under hennes livstid ser Pleijel tillbaka på tiden som gått med ett snett leende. Det blev vad det blev.

Sniglar och snö är ditt klassiska personporträtt. En vacker autobiografi, inte mycket mer eller mindre. En mysig bok vid långa bad eller när du ligger nedkrupen i sängen och dricker ditt morgonkaffe. Varsågod och läs men förvänta dig inte att jorden ska sluta snurra eller att världen ska vändas upp och ner. Det är en fin och stämningsfull berättelse om livet. Och ibland behöver det inte vara mer än så.