I ett samhälle som prioriterar den teknologiska utvecklingen framför allt annat glöms kulturen bort. Lundagårds kulturkrönikör Florencia Larrosa reflekterar kring platsen kulturen har spelat i hennes eget liv, för att försöka besvara den eviga frågan: Vad är egentligen kulturens värde?
Det var i februari förra året där jag fick samtalet som skulle förändra allt. ”Du har säkert läst i gruppchatten” sa pappa ”Farfar har gått bort”.
I början visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag lämnade boken jag höll på att läsa och sprang ut från SOL:s bibliotek medan jag sms:ade och ringde mina syskon.
De första dagarna var diffusa, jag visste inte riktigt hur jag mådde. Jag hade precis bokat biljetter hem när han blev sjuk, men han gick bort utan att jag fick se honom. Jag vaknade varje dag, gick till skolan, lagade mat, allt automatiskt, allt utan att tänka kring det som hade hänt. Sedan kom skrivandet.
”Jag läste första dikten av din bok och blev berörd. Min farsa gick bort ganska nyligen och jag kände igen mig i det du skrev” sa en bekant till mig när hon läste min diktsamling, den som jag äntligen publicerade månader efter farfars död. Jag hade alltid sagt till honom, liksom till alla jag känner, att jag ville vara författare.
Ända sedan barndomen har jag vetat att jag vill ägna mitt liv åt litteraturen. Men, som för alla som väljer ett konstnärligt (eller humanistiskt) ämne, blev jag ifrågasatt i varje steg. Vad är poängen med att göra konst om det inte genererar mycket pengar?
Som kulturintresserad person får man alltid den nedvärderande frågan ”men vad ska du jobba med?”. Även om jag måste erkänna att jag ibland får panik över framtiden – vi lever ju i ett kapitalistiskt samhälle där teknologin premieras framför kultur – har jag börjat vänja mig vid idén att konst handlar om någonting annat än pengar. Felet ligger inte hos mig som valde bort naturlinjen på gymnasiet, utan hos samhället som prioriterat bort kulturen.
Kultur ger en plats till det ohanterbara i livet, till det som spökar oss. Tack vare olika typer av kultur kan människor i hela världen relatera till varandra och känna sig mindre ensamma. Från låtar om brustna hjärtan à la Taylor Swift till romaner som målar de mörkaste sidor av vårt samhälle som Jonas Hassen Khemiris: kultur är överallt och täcker alla frågor, alla känslor, alla upplevelser. Och jag har bara nämnt kultur i ordform, men det finns såklart fotografier, målningar, teaterpjäser, filmer och serier som försöker ge livet en mening. Vi alla ser, gråter till och känner kultur, även om vissa av oss ägnar sitt liv åt någonting helt annat.
Så ja, jag kanske har svårt att i framtiden betala hyran med min kandidat i litteraturvetenskap och mitt skrivande. Jag kommer förmodligen att inte vara lika känd som Karin Boye, inte ha gjort samma intryck på mitt hemlands kultur som Mario Benedetti eller Cristina Peri Rossi haft i Uruguay.
Men jag håller fast vid tanken att mina ord kan nå någon som behöver det – någon som, precis som jag, förlorat sina nära och kära. Om mina ord får dem att känna sig mindre ensamma i den här mörka och konstiga världen kommer allt att vara värt det. Fastän jag aldrig valde natur på gymnasiet, fastän jag inte blev ingenjör.
