Lundagårds studentlivskrönikör Ella Kettula har spenderat fem månader i Lund. Bitterljuvt ser hon tillbaka på det som nyss gått förlorat – epitetperioden.
Jag kan pusta ut. Tiden då jag var tvungen att ta tillvara på repetitionen som erbjöds när en ny föreläsare initierade en namngenomgång är över. Alla mina kurskamraters namn har slutligen etsat sig fast i mitt minne.
Egentligen borde utpustningen inte vara så stor. Med tanke på hur mycket folk tycker om att deklarera sina svårigheter med att lära sig nya namn torde det finnas en viss förståelse för eventuella misstag på den fronten. Men varje gång ett sådant uttalande görs är det med en ursäktande ton, som om svårigheten att komma ihåg namn är den största anomali som finns. Alla förväntas vi komma ihåg namnet på de personer vi möter och interagerar med, allt annat vore väl otrevligt?
Samtidigt sörjer jag det som nu är över – epitetperioden. Att hänvisa till någon med ett ord som beskriver hen. Nu råkar jag förvisso älska epitet och tar varje tillfälle som ges för att dela ut dessa. Men visst fyller de en faktisk funktion också. Både för att komma ihåg och för att skapa en berättelse. Det insåg redan antikens författare.
När jag befann mig i något av en dejtingfas i livet försökte jag underlätta det för mina vänners lyssnande öron när jag drog i gång med mina utläggningar. I homerisk anda hänvisade jag till de flyktiga bekantskaperna som till exempel ”Lingvisten”, ”Vandraren” och ”Bor hemma-killen”. Det blev bra historier. De faktiska namnen spelade mindre roll. Inget var riktigt på riktigt.
Lite så kändes det även under de första lundamånaderna. Sammanhangen var många och de sociala grupperna formbara. Under föreläsningarna skymtade ständigt tidigare onoterade ansikten. Varje kväll slutade med nya potentiella vänskaper. Människor med namn det gällde att komma ihåg. Jag lade till mobilkontakter med efternamn som ”Volleyboll” och ”Mikrobiologi” för att minnas vem det rörde sig om.
Mina kurskamrater utgjorde den största utmaningen. Först blev det utseendefixerade lösningar som ”han den stereotypt snygga” och ”hon med det fantastiska håret”. Det var tillräckligt talande. Senare blev epiteten av mer egenskapsmässig natur. Den smarta med de bra frågorna. Den tysta och blyga. Vid en punkt kändes det som jag pluggade med Snövits dvärgar.
Trots sin likhet är epitet dock den polära motsatsen till smeknamn. Ett tecken på distans framför emotionell närhet. De är ensidiga och ytskrapande. Inte som smeknamn som man nästan är tvungen att göra sig förtjänt av att använda – ju mer obskyra de är desto högre är ribban.
Efter fem månader i Lund har det tillfälliga blivit permanent. De sociala sammanhangen har befästs och jag har övergett mina epitet. Däremot är det få kurskamrater vars smeknamnsribba jag klivit över. För tillfället står jag omgiven av alldeles vanliga namn.
