I ett polisförhör redogör hembiträdet Estela om hur dottern i familjen hon jobbar för har dött. Genom hennes berättelse vecklar en historia ut sig som inte bara handlar om en familjs missöde, utan om hela Chiles klassystem. "Estelas röst kommer att få framtida läsare att tänka på klass på en helt annan nivå", menar Florencia Larrosa som läst Alia Trabucco Zeráns roman "Rent hus".
”Det finns människor som alltid överlever, mot alla odds. (…) Och sedan finns ytterligare andra, som flickan, där det enda som behövs är en liten tanke. En farlig tanke, med vass egg, tänkt i ett svagt ögonblick. Jag ska berätta för er om den tanken, hur den blev till. Så släpp nu vad ni har för händer och lyssna.”
Så slutar första kapitlet av Rent hus, den nya romanen från den chilenska författaren Alia Trabucco Zerán, översatt till svenska av Hanna Nordenhök. Efter det kommer läsaren att dyka ner i en berättelse där ingen detalj lämnas osagd, och där klasskillnader spelar en avgörande roll i händelserna.
En sjuårig flicka har dött. Vi möter Estela García, också kallad Estelita, som är hembiträde hos flickans familj, i en fängelsecell där hon förhörs av polisen. Hon är berättaren, vittnet som ska förklara vad som har hänt den här kvällen där Julia dog. Men det finns ingen dialog mellan Estela och polisen: boken fokuserar på hennes perspektiv. Vi får inte höra polisens röst, det är Estela som leder oss. På det sättet får läsaren ta del i händelserna. Läsaren följer med Estela till familjens hus, får uppleva sina känslor, få reda på sina tankar och blir därmed en med karaktären. Trabucco Zeráns roman är inte enbart en thriller, utan också ett vittnesmål om det chilenska klassamhället.
Genom vardagliga detaljer, från hur många piller familjens hustru tog till hur många timmar maken spenderade på jobbet, får läsaren en bild av de sju år som Estela tillbringade i huset. Läsaren får veta allt om det här hembiträdet som ibland verkar spana ut och berätta saker som man anser är anspråkslösa, som listan till mataffären. Men alla detaljer, även de som man kan upplevas som onödiga, är en pusselbit av en större fråga, en fråga som inte enbart handlar om vad som hände med flickan utan också om sorg och socialt orättvisa. Om huruvida det inte är systemet som är mördaren.
Alia Trabucco Zerán lockar läsaren med språket, som är vardagligt utan att vara vulgärt, som är målande utan att behöva använda sig av komplexa ord och metaforer. Hon använder ett enkelt språk för att berätta en historia som alla borde känna till och som läsaren får reda på i boken, tillhör miljoner chilenare. Resultatet är fenomenalt: Estelas historia får mig som läsare att få kalla kårar. Estelas röst kommer att få framtida läsare att tänka på klass på en helt annan nivå.
Som spansktalande vill jag också lyfta fram jobbet Nordenhök gjort. Även om jag anser att det hade varit mer givande för mig att läsa boken på originalspråk, kunde jag inte släppa läsningen och ibland glömde jag att den var översatt, eftersom bilder och känslor når ändå fram på ett vackert sätt. Så om de som läser recensionen har, liksom jag, spanska som modersmål och är skeptiska att läsa översättningen, var inte det.
Det enda som jag hade önskat, men som inte är en nackdel utan visar styrkan av Trabucco Zeráns roman, är kanske ett annat slut på berättelsen. Inte för att det som ges är dåligt, jag anser att den passar perfekt boken, utan för att man blir törstig för mer. Jag hade velat se mer av karaktärerna, få reda på vad som sker efter slutet. Hur hustrun och maken reagerar, om Estela äntligen får rättvisa. Men jag anser att detta är snarare en tecken mer av hur lyckad Trabucco Zeráns roman är: läsaren förblir nyfiken, även efter bokens sista punkt.
