I ett brev till Lundagård skriver finska Studentbladets Vendla Fagerudd om att vara ärlig, nykter och dansa folkdans.
Hej Thea! Tack för ditt brev. För att ta vid där du slutade kan jag dela med mig av ett av mina nyårslöften.
Den här terminen har jag lovat mig själv att festa mera. I skrivande stund går det inte så bra. Jag och många andra finländare är nämligen på torken med anledning av det vi kallar ”tipaton tammikuu” – en stolt tradition som går ut på att inte dricka en droppe alkohol under hela januari. Det här leder naturligtvis till att festinbjudningarna lyser med sin frånvaro.
I februari hoppas jag få dansa på borden och sjunga med till Magnus Ugglas ”Jag mår illa”. Helt utan både skam och tankar på min kandidatavhandling. I höst kommer jag troligtvis att äntra livet som heltidsarbetande och då kanske jag inte kan traska hem i den arla morgontimmen efter en hel natts vilt festande, i alla fall inte lika frekvent som livet tillåter just nu.
Något som gav mig en tankeställare var dina förhoppningar om att utveckla en ny mystisk identitet. När jag började studera var jag otroligt nervös. Min största skräck var att någon skulle få reda på hur prillig jag egentligen är, att jag titt som tätt dansar folkdans och att mina främsta hobbyer är att dricka pilsner och äta hot dog.
I efterhand har jag fått höra att jag nästan bara pratade om politik och litteratur. Inte så prilligt direkt.
Numera spyr jag ur mig sanning efter sanning, den ena mer genant än den andra. Det här har ändå lett till att jag fått betydligt fler vänner än när jag betedde mig som en sluten och brådmogen bokmal.
Inget ont mot brådmogna bokmalar, men ärlighet varar längst och en eldig hamborg sekstur (en sorts folkdans, reds. anm.) livar ofta upp stämningen mer än Dostojevskij.
Jag tycker att du ska köra på som tidigare och strunta i konsekvenserna. Det finns så många olika slags människor och ett tu tre stöter man på någon som behöver få höra en medmänniskas ärliga tankar.
Tänk så torrt och trist livet vore om det inte fanns andra samtalsämnen än matpriser och amorteringar. Märk väl kan den här åsikten mycket väl grunda sig i mitt något tvivelaktiga omdöme som gör att jag ofta delar med mig av mina innersta tankar lite väl vidlyftigt.
Om det är till någon tröst tror jag att jag och många andra pratkvarnar skulle trivas i ditt sällskap. Genom att sänka tröskeln kan vi komma varandra närmare.
Dela gärna med dig av dina misstag! Jag lovar att vara ärlig själv, och kanske till och med ta inspiration av dig. Lite riv och rock’n’roll behöver vi alla, speciellt i vintermörkret efter en månad i vilans tecken.
Skriv snart!
Vendla
