Den som har sett en av Yorgos Lanthimos tidigare filmer kan ha fått en inblick i de udda, utmanande och högst originella karaktärer och historier han vill filmatisera. Hans nya film ”Poor Things”, baserad på boken med samma namn av Alasdair Gray, är inget undantag. Adam Biwall Sandberg har sett den utmanande, grandiosa och sexfyllda filmen som knipit elva Oscarsnomineringar.
I ett steampunk-osande viktorianskt London får biopubliken följa med hem till den excentriske kirurgen Godwin Baxter (Willem Dafoe). Deformerad av sin faders alla vetenskapliga experiment har han ändå följt i de medicinska släktspåren och nu lyckats rädda, eller snarare experimenterat på, en kvinna som försökt att ta sitt liv. Det visade sig vara starten på hennes nya liv då Godwin i ren Frankenstein-anda återupplivat henne med en ny hjärna. Ett barns hjärna. Så möter vi karaktären Bella Baxter (Emma Stone), barnet i vuxen gestalt som med öppna ögon får växa och lära sig om livet, inlåst för att studeras för forskning.
Åren går och Bellas livsbejakande nyfikenhet växer sig allt starkare via hennes sexuella uppvaknande. Upptäckten av onani och orgasm leder till ett allt större krav på självbestämmande och när den charmige juristen Duncan Wedderburn (Mark Ruffalo) dyker upp tar hon chansen. Hon färdas iväg med honom på en resa där hon får upptäcka allt det grymma och vackra som världen har att erbjuda. Vilket bland annat inkluderar mycket sex, eller som Bella uttrycker det: ”furious jumping”.
Det är mycket att ta in. Det är därför till publikens fördel att filmens första del utspelas i svart och vitt. Fiskögeobjektivet, ett vidvinkelobjektiv för kameran som skapar en cirkulär och förvräng bild, används flitigt. Detta i kombination med Jerskin Fendrix högst otraditionella filmmusik utmanar publiken att se världen ur Bellas ögon. Och när vi väl får upptäcka filmens värld i färg, i samband med en ny upptäckt för Bella, är det som ett härligt slag i ansiktet. Intrikata, grandiosa kulisser tillsammans med överdådiga klänningar och kostymer är en fröjd för ögat.
Men det som i slutändan gör att filmen håller ihop är Emma Stone. Erfarenheterna från hennes tidiga komedi-roller till de mer dramabaserade roller hon på senare tid utforskat har kulminerat i hennes främsta roll hittills. Med otrolig tajming, ett skarpt fokus och skicklig fysisk komik, och iklädd kolsvart hår och mörka ögonbryn som framhäver hennes stora ögon, försvinner hon in i den frisinnade krassa Bella. En karaktär så fruktansvärt ärlig, rättfram och fri från samhällets normer att hon blir inspirerande.
Att filmen visat sig provokativ är tydligt. En snabb internetsökning producerar fram en rad olika analyser av huruvida ”Poor Things” är ett feministiskt mästerverk eller om den fortsätter teorin om den ”manliga blicken” – Laura Mulveys tanke om att biofilmer är gjorda för män och där kvinnan blir till ett objekt för manlig lust eller njutning. Båda perspektiven skapar självklart väldigt olika resultat i hur filmen kan läsas men frågan är om någondera till sin fullo kan beskriva det kittlande, absurda och roliga äventyr som Yorgos Lanthimos och Emma Stone tar med oss på.
