Sverige finansierar i allt högre utsträckning utbildningar, kurslitteratur och forskning på engelska. Men ”vad fan får vi för pengarna?”, undrar Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Marcus Rossheim.
Vädret i Skåne är vidrigt så här års. Det är som om vårterminens första toner alltid börjar i moll. Brusande sidvindar med snöblandat regn. Femtio nyanser av grått, utan några ekivoka äventyr.
Jag är på väg till min första handledning av examensarbetet, en masteruppsats i statsvetenskap.
Promenaden på de ojämna kullerstenarna längs med Sankt Petri Kyrkogata är en utmaning för min tveksamt begåvade balansförmåga. Ändå går jag vårdslöst snabbt, medan jag funderar på hur det ska bli att börja skriva på engelska.
Kanske borde jag börjat med det tidigare.
En majoritet av utbildningarna på avancerad nivå – och 93 procent av alla doktorsavhandlingar – skrivs på engelska. ”Inte sällan är det så att svenska akademiker, som verkar i Sverige och forskar om svenska förhållanden, faktiskt skriver på engelska” sa forskaren Patrik Fridlund till Lundagård härom året. Eftersom jag sysslar med engelskspråkiga filosofer och amerikansk vetenskapshistoria, verkade det dumt att gå emot strömmen.
Min handledare höll däremot inte med mig. ”Du kan göra en kulturgärning”, sa han och uppmuntrade mig att i stället skriva på svenska. Det var i dessa tankebanor jag var med om mitt första Leif moment.
Ett Leif moment, lärde jag mig av SvDs Tove Lifvendahl, kan uppstå när tåget blir inställt eller kommunen sluta salta trottoarerna. Idiomet kommer från när affärsmannen Leif Östling deltog i en intervju med SVT och ställde den retoriska frågan ”Vad fan får jag för pengarna?”.
Om svenska akademiker bara skriver på engelska, så skriver hon till en engelskspråkig läsare. Ur ett politiskt perspektiv innebär det att forskningsproblemen, budskapet, språket anpassas till en annan målgrupp än svenska skattebetalare.
Det finns givetvis ämnen – medicin, naturvetenskap, teknik och så vidare – som tjänar på att låta engelskan vara deras lingua franca. Jag menar, vem skulle vilja pröva ett covidvaccin skapat av en internationell forskargrupp som kommunicerat genom Google Translate?
I samhällsvetenskap och humaniora är det annorlunda.
Texterna i dessa ämnen handlar om kulturmöten, mellan vår förståelsehorisont och subjektets erfarenhetsrum. Språket är inte målet, utan ett transportmedel till kulturmötet. För den uppgiften är modersmålet svårslaget, särskilt om man vill att läsare (skattebetalare) ska förstå forskningens värde.
Därför är det en kulturgärning att skriva akademiska texter på svenska. För humanister är det dessutom ett viktigt svar på Leifs fråga.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
