Svante Nordin är professor emeritus i idéhistoria och fortfarande en välbekant profil i korridorerna på Lux. Hans senaste bok "Världsandens partisaner" (2023) följer tre tyska tänkare genom två världskrig och vidare. Den apokalyptiska stämningen från 1900-talets början känns både bekant och främmande, tycker Lundagårds Malva Crona.
Världsandens partisaner beskrivs av Svante Nordin som en fortsättning på fyra av hans tidigare böcker. Tillsammans förenas de i att undersöka det som utspelade sig under 1900-talet, och denna gång görs det ur perspektivet av tre tyska filosofer: Martin Heidegger, Carl Schmitt och Ernst Jünger. Heidegger är den sjuklige akademikern som talar om det nya varat, Schmitt den ambitiösa juristen som teoretiserar om undantagstillståndet, och Jünger soldaten som för dagboksanteckningar vid fronten och skriver om teknikens mobilisering. Trots att de var och en för sin egen filosofiska talan har Nordin valt dem för att de representerar något gemensamt: en utmaning mot den liberala demokratin.
Boken är biografisk och indelad i olika tidsperioder. Den plockar upp tänkarna i sin barndom under 1900-talets början, och följer dem genom båda världskrigen. Tidsåldern som framträder är blodig och full av avgrundsdjupa kriser. Närvarande är den apokalyptiska, rent metafysiska känslan av att världen är i förändring. Heidegger skriver om ”den västerländska kulturens räddning eller undergång” och Jünger om hur den borgerliga individualiteten försvinner i teknikens totala diktatur (dock innan Tredje riket blir verklighet).
Språket i Nordins bok är finurligt och sammanhängande. Personerna skildras komplext och nyanserat, och visar deras skiftande inställningar till det nazistiska partier. Runtomkring broderas texten ut med referenser till andra samtida personligheter.
Men kapiteluppdelningen är otydlig. Det är svårt att hänga med i hoppen mellan tänkarna, som enkelt hade kunnat tydliggöras med fler kapitelrubriker. Jag kan inte undvika att reflektera över att Nordin har valt tre män som frontgestalter i sin bok. Eftersom jag inte har läst Nordins tidigare böcker och eftersom män under 1900-talets början trots allt tog störst plats i det publika livet så kan jag inte säga så mycket om det. Men om inte annat är det lite tröttsamt.
Sin största behållning har boken i sin avslutande del. Här utforskas arvet efter filosoferna, hur deras utmaning mot den liberala demokratin sugs upp av vänsterkretsar, förvandlas och byter politisk färg. Nordin beskriver hur tänkare som Hanna Arendt, Michel Foucault och Jacques Derrida utvecklar deras idéerna, och diskuterar kopplingen till postmodernism och tanken på historiens slut. Det gör att boken sträcker sig framåt och når en samtida läsare, snarare än att bara bli ett fönster till en annan tid.
Samtidigt med Nordins bok läser jag Ediths brev, de samlade breven från Edith Södergran till Hagar Olsson med kommentarer av den senare. De är jämnåriga med de tyska tänkarna, och tillsammans spänner de upp dimensionerna av vad som stod på spel i dåtidens tankevärld. Olsson skriver om tiden runt första världskriget: ”världen vände på sig, framtiden låg framför en som jungfrulig mull, det gällde bara att så”.
Även i samtiden smyger sig känslan av omvälvande kris närmare; som att pandemier, klimatförändringar och krig långsamt bygger upp till något större. Men om krig då kunde betraktas som reningsbad och pånyttfödelse, så verkar det idag bara brutalt blodigt och förgörande.
Sammantaget erbjuder Världsandens partisaner rörig men informationstät och intressant läsning där parallellerna till vår egen samtid är tänkvärda. Kanske kan vi ändå inspireras av dåtidens kraftfulla energi, för att ta oss an projektet att skapa ny meningsfullhet genom samtidens kriser.
