Filmen om Kal P Dal är lika mycket en hyllning av en vän som ett kärleksfullt porträtt av Skånes kanske största rockikon. Lundagårds Hannes Eriksson Ahlström ser en dokumentär vars risiga kvalitet kan vara till dess fördel.
När Carl Sven-Göran Ljunggren slog igenom på 70-talet lyckades han med något anmärkningsvärt. På sina konserter förenades ärkefienderna raggare och punkare för att tillsammans rocka loss till hans svängiga skånska. 47 år sedan debutalbumet Till mossan kommer nu dokumentären om Ljunggren – mer känd under artistnamnet Kal P Dal. Trogna fans verkar det finnas gott om även i dag, det är nämligen inte första gången som hans musikkarriär skildras.
Tidigare har det satts upp en musikal om artisten, och förra året hölls en hyllningskonsert på Malmö Live. I Filmen om Kal P Dal kommer vi närmare personen bakom artisten. Publiken får följa Ljunggren från uppväxten i Arlöv, genom svenska folkparksturnéer, till hans död, bara 35 år gammal.
Redan som barn var framtidens planer utstakad: han skulle bli rockstjärna. I ett fartfyllt Lund tog han varje chans att ställa sig på scen. Några minuters paus under en konsert innebar en chans för Ljunggren att ta sig upp på scen och pröva några nya låtar.
Lundastudenten kommer att känna igen de flesta platser Kal P Dals gäng rör sig på. Samtidigt är det en annorlunda stad som visas upp. I stället för spex och nationer är det rock’n’roll, mellanöl och mopeder som flänger runt mellan sydvästra Skånes byhålor. Medan akademikerna samlades i AF-borgen håller Kal P Dals gäng från arbetarklassen till på Lundagårds gräsmattor.
Med en ”gör det själv”-mentalitet växer Carl Ljunggrens musikkarriär fram. Sjung om det du vill, lär dig några ackord på gitarren och hitta några likasinnade att stå på scen med. Medan dåtidens stora musikgenre – proggen – hade blivit allt mer stelbent och dogmatisk, kom Kal P Dal att bli omtyckt för sin enkelhet och välkomnande musik. I stället för att sjunga om arbetarklassen, ville Kal P Dal ha en publik som faktiskt bestod av arbetarklass.
I dokumentären får man följa när första albumet ”Till mossan” kommer till. Bakom spakarna sitter reggaeartisten Peps Persson, medan studion fylldes av skrikande fans. Kal P Dal sökte inte efter det krispiga studioljudet – inspelningarna skulle vara lika stökiga som sina scenuppträdanden – det är du ju där man hittar känslan.
Samma kan nog sägas om den här dokumentären.
Dess styrka är definitivt inte sin filmkvalitet. De flesta intervjuer verkar vara genomförda med mobilkameran och det tycks finnas begränsat med rörligt material att använda. Dokumentären får därför arbeta med andra sätt att gestalta, där animering och bildmaterial tar ett stort utrymme. Det funkar för helheten, men blir i ärlighetens namn inte särskilt snyggt.
Men kanske är det just detta som ger dokumentären sin känsla. De som intervjuas är vänner och anhöriga, personer som stod Carl Ljunggren närmast. Att det inte är produktion i mångmiljonklassen gör att det känns småskaligt och lokalt, en hyllning till en vän och idol – ett sätt att minnas och bevara någon som står dem nära.
Som publik kan man förlåta den tvivelaktiga kvaliteten när man i stället får ett genuint och hjärtevärmande porträtt. Under de dåligt upplysta intervjuerna skapas ett porträtt Kal P Dal både som människa såväl som artist, och man kan inte motstå att längta tillbaka till ett energifyllt och bensin-osande 70-tal.
