Balen tog en konstig vändning när lektorn dök upp på eftersläppet

- in Krönikor, Studentlivskrönika

När studentföreningen firade jubileum var delar av personalen vid institutionen naturligtvis inbjudna till balen. Vad få hade räknat med var att de skulle hänga med även efter middagen – på eftersläppet. Lundagårds studentlivskrönikör Erik Lindberg reflekterar över det märkliga i att se vuxna människor på fest – och de oanade pedagogiska vinningarna som kan följa därav.

När jag knöt flugan om halsen och stoppade ner linnenäsduken i frackens bröstficka, förväntade jag mig inte att jag ett par timmar senare skulle dela dansgolv med min gamla lektor.

Jubileumsbal. För att fira att studentföreningen fyller jämt var en del av personalen från institutionen också på plats på middagen. En, förstår jag från de aktiva i föreningen, uppskattad gest. Däremot var det en överraskning att de följde med in i Lilla fest när eftersläppet drog igång. 

Det påminde lite om när jag, för ett par år sedan, hjälpte en polare att stå i baren när hennes föräldrar och deras kompisar firade gemensamt 50-års-gille. Jag är inte van vid att se vuxna människor som är runda under fötterna. Inte heller är jag van vid att se vuxna människor dansa som vore de besatta av Dionysos vålnad. Det var därför något av en ögonöppnare när gubbe efter gubbe, krampaktigt kramande ett plastglas med vodka och apelsinjuice, för full hals stod och försökte skråla i takt med Veronica Maggios ”17 år”. 17 år! Du har bolån, tonårsbarn och artros i vänstra knät – skärpning!

Det är ungefär samma känsla som när Dorian Gray till slut får syn på sitt porträtt. Plötsligt ser man sig själv med den andres blick, som det heter på sociologiska. Vilken sociolog som sade det kommer jag inte ihåg. Men det är en typ av självmedvetenhet som inte nödvändigtvis gör sig särskilt väl när man befinner sig på ett dansgolv. Är det så vi också ser ut? 

Till den baldeltagande institutionspersonalens försvar var de varken redlösa eller opassande. De hängde med i en kvart, svajade rytmiskt till Robyns ”Dancing on my own” och tackade sedan för sig. De ville visa att de uppskattade att de fick komma och bjöd till – kul. Och det kan faktiskt, hör och häpna, ha positiva pedagogiska effekter.

Ny forskning vid Lunds universitet visar att minnesintegrering – förmågan att knyta samman olika saker vi lär oss för att dra nya slutsatser om vår omvärld – är avhängig vem som förmedlar informationen. Om man tycker om personen ifråga främjas minnesintegreringen och vice versa.

Så även om det var lite konstigt – jättekonstigt – att dela dansgolv med min gamla lektor, kan det mycket väl vara så, att om jag gjort det tidigare, hade jag kanske fortfarande kommit ihåg vad den där sociologen hette.