Nazira Abzalova flyr från sitt hemland tillsammans med sin man för att finna tryggheten i Stockholmsförorten Tensta. En plats som både är fylld med kärlek och värme men också fara, vapen och droger. I dokumentären "Om alla bara drar" skildras en hjärtskärande historia om en familj som flyr för att finna trygghet men som blir vilse på vägen. Elin Syuleymanova har sett filmen.
Om alla bara drar (2024) är en dokumentärfilm om Nazira och hennes familj som bor i Tensta. Naziera berättar om den sida av Tensta som hon älskar som är fylld med vänliga grannar och allt hon känner igen. Varje träd, varje sten, varje människa. Hon kom till Sverige för att hon ville ha friheten som inte fanns i Uzbekistan, hennes hemland. Vi får se sekvenser med mat i alla färger som fyller bordet, dansande barn på gården, sparkar mot fotbollen som ekar. Nazira väntar också sitt tredje barn. Ett nytt liv, ett nytt ljus i det nya landet. Men den ljusa sidan har också en skugga.
En kväll händer något som förändrar allt. Nazira, hennes man, Bahtijar, och deras två barn blir utsatta för pistolhot på parkeringar utanför sitt hem. Bahtijar vill därifrån. Deras äldsta son, som är ungefär tolv år gammal, säger att Tensta inte är hans hem längre: ”Det ska inte vara såhär”. Nazira är kluven. Hon vill stanna i världen hon skapat för sig själv. Trots skjutningarna, pistolhoten och otryggheten vill hon ge en chans till området. En sista gång.
Filmens starkaste delar är när Naziras barn får prata. Nazira undrar varför ingen hjälper dem. Den äldsta sonen kommer ihåg händelsen på parkeringen. Säger att det spelas upp i huvudet. Nazira frågar vad han vill göra i livet. ”Jag vill ha kul, vara fri, få vara uppe hur länge jag vill, äta vad jag vill”. Nazira får ett till barn. Det blir nästan en symbolisk effekt på att livet som föds är alldeles vackert och oskyldigt. Scenerna när barnen hälsar på sin lillebror fyller mina ögon med tårar. För i deras hem ekar det med skratt, liv, mat, skratt, sång och dans. Men utanför är det tyst och mörkt. Och en dag tvingas familjen flytta därifrån för de orkar inte kämpa mer. De vill vara trygga igen.
Dokumentären av Karin Wegsjö och filmens huvudperson Nazira Abzalova lämnar mig med ett tomrum i magen. Det är en historia om en vanlig familj. Ett liv som är likt många andras idag. Men som kanske glöms bort i skuggan av ljuset? En historia som faller mellan stolarna. I slutet besöker Nazira en äldre kvinna som var hennes granne i Tensta. Kvinnan spelar piano. Nazira sjunger. ”Thank you for the music” av ABBA. Nazira saknar Tensta. Men kanske är hon också tacksam för vad platsen har gett henne. Allt minnen, människor och värmen.
Naziras karismatiska och charmiga sätt att vara är förtrollande. Nästan så att jag ibland glömmer alla hennes problem. Men det kändes rätt att hon är den som gestaltar kampen som många i dagens förorter upplever. För hon har ljuset kvar i ögonen till att fortsätta kämpa. Jag ställer mig frågan vad jag själv hade gjort. Hade jag kämpat eller hade jag flytt?
Om alla bara drar får mig att tänka på vad det innebär att vara hemma. Kanske är det människorna? Kanske är det dofterna och smakerna? Kanske är det bara en känsla? Men när vårt hem blir våldsamt, farligt och skrämmande, vad gör vi då? I olika scener visas fåglar i himlen. Svalor som reser, gäss som lämnar Sverige. Bort till andra platser med värme och trygghet. Platser där de får leva, inte bara överleva. Jag tänker på den sorgsna blicken hos en liten flicka i början av filmen. Gryniga bilder som fyller bioduken. Damm flyger omkring henne och fyller luften i en grå vind. Det är Nazira Abzalova som liten. Jag undrar om hon någonsin hittade hem.
