Är det äkta alltid bättre? Lundagårds studentlivskrönikör Ella Kettula har utforskat skumma områden i Berlin och lärt sig om AI-verktyg som underlättar studierna. Nu frågar hon sig om autenticitet verkligen är något att eftersträva.
Det var framför allt en tanke som väcktes när mitt ansikte möttes av en spottloska för ett par månader sedan. Jag hade åkt ner till Berlin och strosade runt staden med min kamera över axeln. Min vana trogen undvek jag dock allt som turistattraktioner hette. Jag ville ju uppleva det autentiska Berlin. Således skedde strosandet vid den ökänt oroliga och droghandelfyllda Görlitzer Park. En man kom fram till mig och frågade om jag behövde hjälp med vägen. Han fick ett avvärjande nej som svar och svarade själv med att väsandes spotta mig rakt i ansiktet. Efter att den första chocken lagt sig stod jag kvar med frågan: Är autenticitet verkligen så eftersträvansvärt?
Det är egentligen något jag har funderat på en hel del under studietiden. Autenticitet alltså. En form av äkthet. Inte minst för någon vecka sedan när jag åter stod inför en autenticitetsinsikt. Om än av en snäppet mindre konfrontativ natur.
Jag har alltid tagit föreläsningsanteckningar på papper i stället för på dator. Är min papperskalender trogen. Jag har heller inte beblandat mig med nymodigheter som ChatGPT eller andra AI-verktyg. Men så var det en av de där veckorna, när att göra-listan fylldes på i en snabbare takt än den möjligt kunde bockas av. Jag flaxade febrilt med armarna för att inte sjunka och drunkna i det akademiska havet. Samtidigt verkade alla omkring mig kråla fram i stadig takt. Det var då en grupparbetesmedlem sa något som fick mig att tänka till: Har ni hört om sidan där man kan få akademiska artiklar sammanfattade av AI?
Jag fylldes av både aversion och beundran. Det kändes fel; som att något gick förlorat. Att effektivera kunskapsintaget på det sättet måste väl rimligtvis ske på bekostnad av en djupare, analytisk förståelse av innehållet. Nu är inte min avsikt att kliva upp på en hög sociologisk häst och komma med en lång redogörelse för det moderna samhällets rationalisering och den alienation det leder till. Men nog upplevde jag det hela en aning urholkat. Oäkta.
Samtidigt var det som jag i stunden fann svaret på frågan om varför alla krålade så säkert. Inte konstigt att det kändes som att tävla i ett ovinnbart race: jag höll krampaktigt fast vid löparskor av läder medan nya material och modeller infördes på marknaden i ilfart. Här bör det förvisso tilläggas att det givetvis inte endast är en utrustningsfråga. Men visst kändes det som jag slogs mot väderkvarnar. Och för vadå – en upprätthållen inbillad autenticitet?
Papperskalendrar och skumma områden har antagligen rätt lite att göra med autenticitet. Men även om de skulle ha det, är det svårt att argumentera för varför det gör dem bättre än något annat alternativ. Likväl kan jag inte riktigt acceptera AI-verktygen. Men kanske det bara är en tidsfråga – man ser trots allt få löpare med läderskor i dag.
