Lundgårds utbyteskrönikör Maria Müllern-Aspegren har upplevt sitt livs första Saint Patrick’s Day, och hade jättekul. Men i vimlet av amerikaner med röda peruker på sig började en liten men bestämd känsla av skam växa i kroppen.
Knackningar väcker mig klockan sju. En grön tröja hänger på min skrivbordsstol, bredvid den ett halsband med ett shotglas. Tre Four Locos (tänk en Monster blandad med bli-blind-mängder sprit) står i bokhyllan bredvid Marcus Aurelius ”självbetraktelser”. Någonstans långt borta (i köket bredvid) hörs en fiol lagd över tung basgång. Från dörren ropar mina vänner:
”MARIA, WAKE UP FOR YOUR MORNING SHOT!”
Just det. Det är Saint Patrick’s Day.
För oinitierade är det lite som Irlands valborg, om även icke-studenter hade festat lika hårt. Saint Patrick är Irlands skyddshelgon, och dagen är en nationell högtid både i republiken och här i Nordirland. Den firas även på platser med en irländsk diaspora, framför allt i Nordamerika. Den kristna fastan är upphävd under firandet, vilket förklarar högtidens tydliga alkoholinriktning.
Varken jag eller mina europeiska vänner hade firat högtiden innan, till skillnad från våra amerikanska och kanadensiska klasskamrater. Det är den stora dagen på studentåret i deras ”collages”, och alla, inklusive de med bristande släktkoppling till Irland, även i amerikanska mått mätt, firar.
När det kommer till det där med amerikanerna och deras identitetskris brukar jag mest bara låta dem ”göra sin grej”. Att en avlägsen släkting till dig är italienare och att du äter söndagsmiddag hos din ”zietta” ger dig egentligen inte rättigheten att kalla dig själv för italienare. Fast ärligt talat, när började jag bry mig om att folk skändar den italienska kulturen? Men under firandet gav den svenska blygsamheten sig tillkänna, och jag såg ner på det klöverformade shotglaset med en tilltagande tveksamhet. Hur rätt är det egentligen att fira en irländsk nationalhögtid genom att som utomstående spela in i de nedsättande stereotyperna av irländare; det ohälsosamma supandet och den gräsligt gröna outfiten.
Det blir extra känsligt med tanke på att vi firade på blodstänkt mark. I Belfast är firandet inte bara en ”rolig grej” utan också ett sätt för de katolska nationalisterna att markera motstånd mot vad de ser som en ockupationsmakt. Att då vi, ett gäng privilegierade utbytessnorungar, skulle supa och utföra tafflig irländsk dans mitt i en småputtrande etnonationalistisk konflikt kändes ganska äckligt och aningen approprierande. För oss utomstående är det lätt att generalisera irländarna till roliga alkoholister med fräknar och rött hår, utan att förstå den historiska kontexten bakom historierna och de konsekvenser vi upprätthåller genom att använda dem lättvindigt.
Men jag kommer inte att låtsas som att jag tyckte att firandet var för problematiskt och därför valde att stanna hemma och läsa töntig stoicistisk litteratur med ljudet av folkfest i bakgrunden. Även jag tog till Belfasts gator, och hade som väntat otroligt kul. Det är ju trots allt deras högtid, och snälla, låt dem ha kul för en gångs skull. Det är det minsta de förtjänar.
