Sara Parkman är kvinnan som gjorde folkmusik hett igen. Hon är en rörelse, inåt, framåt. En urkraft. En framtidens renässanskvinna. I dokumentärfilmen Som vi har älskat möter vi hela Sara, den starka och den sköra. Men framför allt, den storslagna. Alice Nyberg Westerlund har sett filmen och är helt lyrisk.
Gustav Ågerstrand ger oss ett vackert och starkt porträtt av kvinnan som blivit vi med hela Sverige, prästdottern och musikfenomenet Sara Parkman. Och vilket porträtt! Filmen hinner inte rulla mer än tio minuter innan jag förlorar mig i den värld som är Parkmans konstnärskap. En våg av känslor sköljer över mig i biosalongen. Det är glädje och sorg. Vemod och framtidshopp. Skyhöga toppar och bottendjupa dalar. Ja, ni fattar poängen. Precis som i Parkmans musik, löper känslorna om vartannat, sydda i perfekta korsstygn.
Kanske är det hennes hudlöshet som drabbar mig mest. Det där okonstlade, nästan råa. Hennes barnsliga skratt och busiga uppsyn, lekfullheten som avspeglar sig i musiken. Samtidigt finns där alltid något annat också, en avgrundsångest. Tryck över bröstet och känslan av att aldrig riktigt hitta hem. Hon är det fria barnet och den ängsliga mamman på samma gång.
Vi följer med på en resa genom såväl den norrländska landsbygden som de rökfyllda scenerna i storstäderna. Vi träffar både mamma och pappa Parkman, nära vänner, branschkollegor och fans. Fellow folkmusiker som vill jamma. Men det är alltid samma Sara vi ser, med alla sina sidor. En storslagen och kraftfull musiker. En glad och skojig kompis. En kropp där känslorna ofta bubblar över. Kanske är det där musiken kommer in i bilden? Där behöver man inte värja sig eller skydda sig. Där kan känslorna få strömma fritt och hjärtat hänga utanför bröstet.
Gustav Ågerstrand gör ett fantastiskt jobb i att gestalta dubbelheten i Parkmans värld. Han lyckas fånga allt och kommer skrämmande nära. Som för att förhöja känslan av att befinna sig mitt i Parkman-World varvas dokumentära inslag med tydligt fiktiva och estetiskt vackra scener: Parkman barfota i en snöig skog, naken på underkroppen. Ett badkar i snön. Parkman som möter sig själv. De badar ihop i skogen. Skrattar, leker. Allt till tonerna av den egna musiken. Stråkar och stämmor. Blåsinstrument. En sagovärld.
Som vi har älskat är en dokumentärfilm om folkmusikern Sara Parkman, men det är lika mycket en hyllningsfilm till musiken och konsten. Romantiska scener från låtskrivarkvällar med vännen Hampus Norén kan få vem som helst att börja drömma om ett liv som musiker. Scener från konserter där hela publiken hamnar i någon slags sakral trans får mig att fiska upp mobilen och frenetiskt börja googla Sara Parkman konsert Malmö 2024. (För att bespara er en googling: Hon kommer till Inkonst i Malmö idag och Mejeriet i Lund 2/5. Båda gånger i lite mer experimentell tappning).
Men det är också en stilla protest. Ett maskerat uppror mot samtidens fixering av framgång och rikedom. För det är inte en framgångssaga vi tar del av. Inte en enda gång slås jag av tankar kring Parkmans lycka och rikedom. Det enda jag slås av är hennes mänsklighet. Hennes mänsklighet och totala öppenhet. Och hur otroligt-jävla-skitduktig musiker hon är.
