Statsminister Ulf Kristersson har rätt i att Sverige har en fin tradition av att alla får tycka olika och komma till tals. Men det är inte genom att vara diplomatisk och tyst om allvarliga orättvisor som förändring uppnås, skriver studenten Johanna Ihse i en debattartikel.
Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Banala meningar jag hört mycket på senaste är följande: ”Låt alla tala till punkt” och ”Respektera det demokratiska samtalet”. Floskler, uppenbarligen, likt det mesta nuförtiden, och även omöjliga att argumentera emot utan att framstå som ett fascistiskt demokratihatande vänsterluder. Anyway, here goes!
I onsdags betalade jag 107 riksdaler för att se statsministern i ett modererat samtal på Stadshallen i Lund. Välkänt är att han vid ett flertal tillfällen blev avbruten av publiken till förmån för protester angående regeringens handlingsförlamning i relation till den katastrofala humanitära situationen i Gaza. Demonstranterna blev en efter en utkastade ur salen och Kristersson skrattade lite nervöst och betonade vikten av ett sansat tonläge. Likaså gjorde moderatorn, Svenska Dagbladets tillträdande kulturchef Ida Ölmedal, innan hon fortsatte med att utföra sin tafatta utfrågning av statsministern. Hon ställde frågor som ”Hur ideologisk är du?” och visserligen, mot bakgrund av incidenterna som präglade kvällen, ”Är regeringen medskyldiga till folkmord?”, men allt tedde sig mer lämpligt i en fem snabba frågor-intervju i Svensk Damtidning än vid en seriös utfrågning av statsministerns politik. Vari fanns fördjupningen? Ölmedal föreföll ryggradslös inför att fråga ut Kristersson på ett sätt som i alla fall kunde få honom att fälla en ynka svettår.
I stället flinade han. I stället flinade hon. Sådär som borgerligheten gör när de diskuterar trivialiteter om hur coolt det var när statsministern fick stående ovationer under Bidens State of the Union-tal, utan en tanke på att anledningen till applåderna var för att vi sålt själen (svensk alliansfrihet) till djävulen (Amerika). Och utanför stod demonstranter till förmån för Palestina och försökte göra sin röst hörd, ty alla röster skall respekteras i det demokratiska samtalet, det bedyrade Kristersson, men lyssnade han till demonstranternas utrop och klagan? Mötte han deras pinade, upproriska, blickar? Nej, i stället tittade han åt ett annat håll, smög ut bakvägen från Stadshallen, talade om värdighet i att låta var och en prata till punkt, men varför, när värdigheten försvann från samtalet i samma stund Israel fällde sin första bomb över Palestina?
Kristersson har rätt i det att vi i Sverige har en fin tradition av att alla får tycka olika och alla komma till tals, men menar han att det var så vi genomförde förändring och byggde vårt demokratiska samhälle, genom att viska diplomatiskt inför katastrofala orättvisor? Tror han verkligen det, eller är det en form av freudiansk förträngning av historiska sanningar han ägnar sig åt?
Och var fanns den kritiska, medmänskliga andan hos publiken? Ty det enda jag åhörde från mina medstudenter var kommentarer av ett ifrågasättande slag angående antalet mördade i Gaza, om införandet av screening under dylika aftnar för att rensa ut dem som kan misstänkas vara oppositionella och att vi bör låta Kristersson fortsätta med sin fantastiskt intressanta utläggning om hur duktig han är inom EU.
Floskler, ja, alla dessa floskler Kristersson har omformulerat till politik om små tillsägelser från EU:s sida och sansade samtal. Men de hjälper inte Gazas barn. De hjälper ingen utom statsministerns egna samvete. För att få regeringen att ta sitt ansvar i Mellanöstern är endast ett osansat samtal tillräckligt. Lunds studenter buade ut dem som förstått och försökte sig på detta under statsministerafton. Men som Göran Greider uttryckte det:
Självsäkra majoriteter kan ha fel.
Johanna Ihse, student
