Matilda står en lördagsmorgon i sitt kök i Stockholm och fixar frukost åt sitt barn när hon får samtalet. Ellen, hennes livs bästa vän, har begått självmord i deras hemstad Malmö. "En av oss kommer dö ung" är en känslomässig berättelse som handlar om sorgeprocessen som karaktärerna runt Ellen går igenom året som följer hennes död. Florencia Larrosa har läst Astrid Billengrens debutroman.
Som bokens berättare hoppar Matilda mellan nuet och dåtiden för att försöka förstå det som hände, för att förlåta sin bästa vän och kunna gå vidare. Hon reflekterar över deras vänskap, alla dessa gånger de lekte som barn, alla de hemmafester de gick på under högstadiet, alla de gånger de var ute i Malmö som vuxna. Hon försöker med all sin kraft förstå varför den vän hon trodde att hon kände bäst tog beslutet att lämna världen, vad som hade kunnat bli annorlunda.
Billengren lyfter fram ett viktigt och känsligt tema – självmord – på ett respektfullt och ärligt sätt. Hon visar processen som de som ”blir kvar” går igenom, men självmordet målas inte som ett själviskt beslut. Det som blir centralt i romanen är karaktärernas frågor och skuldkänslor, konversationer kring den som dog och varför hon ville dö, vad som de hade kunnat göra annorlunda för att hjälpa henne i stället. Sorgearbetet blir inte heller romantiserat, man får se alla möjliga reaktioner och även om man aldrig har upplevt sorgen när någon nära anhörig tar livet av sig kan man ändå känna igen vissa tankar och funderingar man får när man förlorar någon man älskar, vilket gör att läsaren kan sätta sig i karaktärernas skor.
Astrid Billengrens prosa ger mig rysningar. Hon lyckas måla sorgeprocessen som den är: oändlig och cirkulär. Karaktärerna i En av oss kommer dö ung är långt ifrån perfekta. Romanen behandlar andra teman som otrohet och ilska, vilket gör att vissa delar blir mer obehagliga än andra, att man ibland skäms för vissa karaktärers agerande, som till exempel scenen där Rafaela, Ellens mamma, blir berusad på en lunch och Matilda försöker ställa henne frågor om Ellen när det absolut inte är läge.
Men obehaget man känner som läsare är inte en svaghet utan snarare en styrka i mina ögon: En av oss kommer dö ung visar mänskliga reaktioner inför döden. Läsaren kommer kanske att vilja avbryta läsningen under vissa delar – jag tänker mest på när Matilda går till en skobutik för att köpa nya sneakers drygt två veckor efter Ellens död och hamnar i ett bråk med säljaren – men samtidigt sympatiserar man med vad de går igenom. Om man fortsätter läsa inser man att obehaget snarare är ett verktyg för att få fram budskapet och inte någon misslyckad överdrift från författarens sida.
Det jag tyckte var extremt vackert med romanen är att den blir en hyllning till vänskap. Läsaren får bli en del av Matildas minnen, får lära känna Ellen i Matildas ögon och förstå vad hennes vänskap betydde för Matilda. Man får såklart följa det som händer efter Ellens död, men man får också se Ellen levande. Jag ville komma in i romanens universum, gå tillbaka i tiden och hjälpa Ellen att inte lämna världen. Jag kände Matildas desperation, vad hade jag gjort om en av mina kompisar mådde så dåligt utan att jag visste det?
Jag tror inte att någon kan veta. Ingen förbereder sig för en sådan händelse och, som man inser när man läser romanen, det som skedde var ingens fel. Genom hyllningen av vänskap och gestaltandet av karaktärernas sorgeprocess visar Astrid Billengren vikten av att be om hjälp, av att våga prata när vi är deprimerade.
Ett par tårar rann efter bokens sista meningar och jag sitter nu i mitt rum och tänker att En av oss kommer dö ung nog måste vara den mest lyckade debut jag har läst.
