I sitt senaste brev till Studentbladet i Helsingfors har Lundagårds Thea Sandin funderat på vad det egentligen innebär att bli gammal i studentlivet. Är det verkligen dötrist och tråkigt eller är det alldeles, alldeles underbart?
Hej Vendla! Det låter klokt att ge dig själv lite tid och utrymme att njuta. Jag har själv tänkt på det här med njutning i studentlivet.
Blåögd cyklade jag nämligen entusiastisk till Västgöta nation vid 01 sent i mars. Det var frost i marken, men jag var ny i Lund och en av mina nyfunna vänner sa att vi alla skulle köa ihop för biljetter till Kvalborg. Jag tänkte att det inte kunde vara så farligt kallt och att ifall det var det så är ju trauma bonding ett strålande sätt att knytas samman på.
Det var förvisso kallt men utan större men dansade vi vidare i studentlivet. Det var 2019.
Sen dess har jag köat utomhus fler gånger än jag kan räkna, men 2023 sa jag ”aldrig igen”.
Det är nämligen så att i och med min imponerande ålder av över fem år i studentlivet börjar jag närma mig gränsen för överliggare, och jag har definitivt gjort mig förtjänt av rätten att njuta av det goda studentlivet. Livets efterrätt om man säger så. Pensionsålder: uppnådd! Ja, du fattar grejen.
Att jag lyckats pensionera mig från allt det jobbiga med att vara student är mycket tack vare att jag numera har en kille för allt (läs: I got a guy for everything).
Vill jag gå på kvalborg så måste jag inte köa i kylan längre utan det finns alltid någon som köpt för många biljetter. Vill jag gå på bal så finns det någon som anmodar mig.
Viktigast av allt, skulle jag behöva någonstans att bo, och min milslånga kötid i AF Bostäder av någon anledning inte skulle fungera så finns det alltid någon som ska i väg på utbyte och som fixar boende.
Efter åratal av slit på nationsklubbar, kalla valborgsköer och timmar av ideellt arbete så har studentlivet äntligen börjat löna sig! Vilket gör att jag också utnyttjar det mer.
En vän till mig hävdade att den sista tiden i Lund är som när en gammal människa är på väg att dö. När döden knackar på dörren infinner sig en plötslig livslust! Pubar ska besökas, klubbar ska dansas på och det ska ske nu nu nu!
Tack och lov är jag dock fortfarande långt ifrån den metaforiska döden och uttåget i vuxenlivet. På grund av min förkärlek på att samla kandidatexamina som andra samlar Pokemon-kort har jag fortfarande över ett år kvar innan jag är klar med min master.
Jag planerar att njuta av det goda livet lite till, jag har fortfarande tid på mig!
