MFF-klacken lovsjunger avrättningar av stockholmare och bränner rödgula bengaler. AIK:arna viftar med svenska flaggan. Även Lundagårds studentlivskrönikör Erik Lindberg blir en hängiven lokalpatriot i havet av himmelsblå Malmö-supportrar.
Stockholms blodbad – det bästa som har hänt! Stockholms blodbad – det bästa som har hänt! Tjalalala! Tjalalala!, sjunger MFF-klacken efter att di himmelsblåe just massakrerat de gulsvarta gästerna från Stockholm. Malmö FF 5. AIK 0. En fullständig överkörning, helt enkelt.
Tonen sattes tidigt. Inför matchen uppförde MFF-klacken en rad vajande skånska flaggor, samtidigt som de brände av rödgula bengaler. I andra änden av planen viftade de tillresta AIK-supportrarna med en stor svensk flagga för att markera att de minsann kommer från hufvudstaden, till skillnad från bönderna från rikets sydligaste provins.
De himmelsblå hemmasupportrarna förefaller dock inte lida någon större ångest över att inte vara födda i huvudstaden: Vi är från Skåne/Rödgula Skåne/Här blommar rapsen, och vallmoäng/Vi har ju aldrig, velat va’ svenskar/Befria Skåne från Svea Rike Land!
Rivaliteten mellan Skåne och Stockholm är, som alla studenter mycket väl vet, högst närvarande även i Lund. Nästan hälften av alla studenter vid Lunds universitet är stockholmare (källa: känsla). Det var först när jag flyttade till Lund som jag blev medveten om min egen skånska dialekt och det är heller ingen slump att jag aldrig har satt en fot på Malmö nation, Lunds motsvarighet till restaurangen Riche.
Därför var det heller ingen överraskning att det stod flera lundastudenter i AIK-färger på Lund C på väg till matchen. Instinktivt rättar jag till MFF-halsduken så att den syns än tydligare, för att markera vad som är hemma.
Jag tänker på en scen i Kenneth Grahames klassiska barnbok Det susar i säven, när Mullvaden spatserar omkring i vad han kallar för ett ”främmande land” tillsammans med Vattenråttan och plötsligt hänförs av en doft, som om den vore ett mystiskt kallelserop: ”Hemmet! Det var det dessa smekande förnimmelser betydde som nådde honom genom luften … där allt var hans eget, där allt tog emot honom så varmt och där han var säker på att alltid vara lika välkommen.”
Doften på Malmö FF:s hemmaläktare, hejaramsorna till trots, påminner kanske inte om raps och vallmoäng precis – det luktar snarare bengalrök, svett och Axe – men det är omöjligt att inte ryckas med av atmosfären.
Jag brukar sällan själv slå på Skåne-trumman. Tvärtom brukar jag ofta, aningen urskuldande, narra mina hemtrakter. Likaså har jag inga som helst problem att erkänna att jag i vanliga fall tycker om Stockholm – men när det spelas fotboll är saken en helt annan. Plötsligt, i havet av himmelsblå supportrar, blir dialekten bredare och även jag förvandlas till en blodtörstig och gormande lokalpatriot.
Framåt Malmö! Heja di blåe! Mesta mästarna från Skåne här är vi!