Under sex månader har över 100 journalister dött i Gaza, 99 av 100 människor bor i ett land där pressfriheten inte lever upp till en ”bra situation” och svenska myndigheter försvårar grundläggande journalistiskt arbete. Pressfriheten är en grundläggande pelare för att främja rättvisa, ansvarsskyldighet och demokrati. Den måste slås vakt om.
I dag, den 3 maj, är det pressfrihetens dag. En dag som är viktigare än på länge att uppmärksamma.
Varje år publicerar Reportrar utan gränser en rapport med ett pressfrihetsindex som rankar 180 av världens länder i pressfrihet och journalistisk frihet. 2024 års rapport var minst sagt oroande. Den visar att endast 8 länder i världen bedöms ha en ”bra situation”. För 10 år sedan var siffran 25. Dessutom har länderna med en ”mycket allvarlig situation” blivit allt fler.
Till detta ska tilläggas att de 8 länder som bedöms ha bra pressfrihet tillsammans motsvarar 0,8 procent av världens befolkning.
Orsakerna till denna förändring beskrivs till stor del som politisk, det vill säga att regeringar och myndigheter misslyckas med att skydda den fria pressen.
Även i Sverige, som i pressfrihetsindexet rankas som nummer tre av världens länder och därmed är ett av de 8 som faktiskt har en ”bra situation”, finns utmaningar.
Det kanske tydligaste exemplet är den så kallade spionlagen, som för drygt ett år sedan infördes i Sverige. Lagen, som innebär att det blir förbjudet att lämna uppgifter som kan skada Sveriges diplomatiska relationer med andra stater och organisationer, har kritiserats kraftigt av publicister runt om i Sverige. Inte bara för att lagen kan komma att blockera framtida publiceringar, många menar också att den bidrar till att visselblåsare i högre grad blir skrämda till att inte dela med sig av viktig information. Trots detta valde två riksdagar, med ett val emellan, att ändra i själva grundlagen till förmån för den nya lagen.
Den senaste tiden har det dessutom rapporterats om att domstolar valt att inte lämna ut domar och handlingar till svenska databaser (så som Lexbase och Acta publica), med hänvisningar till GDPR. Nils Funcke, yttrandefrihetsexpert och journalist, skriver i Expressen att undantag från GDPR-lagstiftningen finns. Undantag kan göras om yttrandefrihetsintresset står över den personliga integriteten, vilket journalistik, akademiskt skrivande eller litterära publiceringar kan vara exempel på.
Problemet som uppstår, menar Nils Funcke, är att de databaser som samlar denna information och sedan delar med sig av det till medierna inte omfattas av den här principen. Detta eftersom databasen i sig inte fyller något journalistiskt syfte utan i stället fungerar som en mellanhand.
Med andra ord kan kartläggningar om exempelvis gängkriminalitet, missförhållanden och fusk bli svårare, i flera fall omöjliga, att genomföra.
Inskränkningar i pressfriheten syns inte alltid i form av en mördad journalist eller en nedstängd redaktion. Ibland kommer de i form av begränsningar i verktygen som krävs för att utföra det journalistiska arbetet.
Att pressfriheten är en av grundpelarna i en demokrati är ingen överdrift. Den ska inte heller tas för givet.
