Under våren har debatten om det svenska debattklimatet gått varm på opinionssidorna. Samtidigt som klimataktivister blir utbuade från Studentafton och beskylls för att hota demokratin, bör vi också titta på hur regeringen själv uppfyller ett annat viktigt ideal för en god samhällsdebatt: idealet om att följa fakta och forskning. Det skriver Tora Bergström från Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU).
Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Nyligen riktade det Klimatpolitiska rådet hård kritik mot Tidö-regeringens klimathandlingsplan. Såväl inhemska mål som de från EU-håll ser ut att missas vilket riskerar att miljardstöd från unionen går förlorat. Nya styrmedel väntas inte vara färdigutredda och på plats förrän nästa val. Naturvårdsverket och det Finanspolitiska rådet stämmer också in i bedömningen: gapet till att nå klimatmålen är stort.
Tvärbromsningen av klimatomställningen är inget som verkar bekymra statsministern. När rådets rapport kom på tal under Studentafton viftade statsministern lättvindigt bort kritiken.
Samtidigt har Sverigedemokraterna kallat rådets utlåtande för ”politiserat” och, i sann Trump-anda, öppnat för att rådets uppdrag ska ses över. Kommentarerna speglar ett förakt mot både vetenskapen och väljarkåren. Svenskarnas framtid står på spel. Men istället för att stärka svensk konkurrenskraft genom gröna industrisatsningar så rycker regeringen på axlarna i det planetära nödläget.
Kristersson kan inte både önska sig ett rimligare och sundare samtal i Sverige och samtidigt avfärda all kritik av klimatpolitiken. Ingenting omöjliggör ett öppet och gemensamt samtal mer än att relativisera expertutlåtanden och vetenskap. Kristersson lyckades med konststycket att skrika ”fake news!” åt klimatforskningen för att därefter klaga på en amerikanisering av det svenska debattklimatet. Men nog verkar statsministern själv ha importerat lite av den klimatskepsis som idag präglar republikanerna i USA.
Jag var själv med under statsministeraftonen och fick bevittna aktivisternas dramatik. Meddragen av den första aktivistens starka slagord applåderade jag, men sjönk senare allt djupare ner i stolen efter den andra, tredje, fjärde, femte och sjätte aktivistens rop under kvällen. Det blev för mycket helt enkelt, stämningen kändes stundtals obehaglig i salen. Vi var flera som lämnade kvällen med höjd puls och jag skämdes över att ha uppmuntrat genom att klappa med till en början.
I stora drag har de femtio studenterna i Sydsvenskan och ledartexterna i DN och Expressen rätt. På längre sikt kommer aktivisterna förmodligen att skjuta sig själva i foten. Den samtalsstörande aktivismen väcker starka känslor. De må utnyttja sin demokratiska rättighet att protestera, men offentliga sammanträden kommer sannolikt att ta ytterligare energi att orka genomföra som folkvald politiker om de aktivistiska metoderna blir vanligare. Och nej, att påvisa detta är inte ett steg i utvecklingen mot fascism.
Ändå är vi många som följer aktivistdebatten med en stor klump ambivalens i magen. När inte ens fundamental fakta i klimatdebatten respekteras, i den mest brådskande och existentiella politiska frågan, är inte aktivisternas uppgivenhet så svår att förstå. Varför kokar vi inte alla av samma ilska? När notis på notis om forskarlarm och missade klimatmål plingar till i telefonen borde den enda rimliga reaktionen vara att göra motstånd – engagera sig i och utanför partipolitiken, gå i demonstrationståg och protestera. Ja, kanske till och med våga ställa sig upp i ett publikhav och mot scenen skrika: Ulf Kristersson, ”Hur vågar du tala till studenter, när du förstör vår framtid?”.
Tora Bergström, hållbarhets- och energipolitisk talesperson för SSU