Det faktum att månader har gått utan att studenter har fått svar från LU och studentrepresentanter, och att hundratals studenter kände sig tvungna att tälta utanför rektorns kontor, borde vara en stor varningssignal för hur vi ser på studentrepresentation. Det skriver studenten Johan Ravnborg.
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
I över två veckor har tältprotesten ”Palestinagård” ägt rum, liksom flera liknande protester i Sverige. Efter utdragna försök till dialog gentemot Lunds universitet (LU) och kårerna vänds nu blickarna till de formella studentrepresentanter som än är på sidolinjerna.
Flera månader innan Palestinagård upprättats försökte studenter föra dialog med LU. Lagligt berättigade svar och diarienummer uteblev, trots namninsamlingar med tusentals underskrifter, vilket föranlett att två JO-anmälningar upprättats. Redan första dagen av tälten gick rektor Erik Renström ut med att LU ej skulle tillmötesgå studenternas krav. Trots detta bokade han in ett möte direkt vid förfrågan framför en delegation från Sydafrika. Därefter har LU:s ledning upprepat inte dykt upp på utsatt tid och plats, motsatt sig alla förslag till mötesformat från studenterna, med utdragna svarsprocesser, där tillslut polis kastade ut representanter som stannade kvar för att få en ny mötestid. Tillslut svarar LU att de inte tänker boka in ett nytt möte och att de kommer ”prioritera dialog” genom Lunds universitets studentkårer (Lus).
Lus är en paraplyorganisation för kårer vid LU. De väljer studentrepresentanter till viktiga positioner såsom universitetsstyrelsen. Dessa, med flera, har kontaktats kring universitetets samarbeten och bristande dialog – även här utan lycka. Lus ordförande Linnea Landegren sa att inget ställningstagande gjorts då ”ingen av de enskilda studentkårerna har efterfrågat något sådant”. Det finns alltså inte mycket poäng för studenter att kontakta studentrepresentanter hos Lus? Och hur kommer det sig att ingen kår lyft detta? Flera initiativ har tagits inom enskilda kårer. Personligen har jag arbetat för att avsluta TLTH:s samarbete med företag som Aimpoint, vars laserpunktsikten används i Gaza av IDF. Vid försök att lyfta motionen för diskussion angav Fullmäktige att de var ”för upptagna” och att remissvar är tillräckliga. Än mer uppseendeväckande är motionen inom Samhällsvetarkåren. Den uppmanade bland annat till dialog med LU för att upprätthålla värdena i Plattform för strategiarbete. Styrelsen uppmanade till avslag. Efter timmar av diskussion bestämdes det att motionen ”var besvarad”. Initiativ finns också inom andra kårer. Personer har därutöver ringt in om hur detta skadat deras välmående och studieresultat. Inga försök har föranlett att frågan lyfts i Lus.
Enligt ICJ är risken för folkmord i Gaza stor nog att staters förebyggande ansvar under Folkmordskonventionen har utlösts. Israeliska ledare kan komma att bli arresterade i Sverige för krigsbrott enligt ICC. HRW har länge dokumenterat apartheidbrotten i Israel. Vi alla har ansvar till förebyggande, framförallt LU som statlig institution. LU beskyller politiska påtryckningar från regeringen för sin akademiska bojkott av Ryssland, med förnyade uttryck av ministerstyre från utbildningsministern, samtidigt har utskick gjorts till medarbetare om hur LU ”står emot politiska påtryckningar”. Står LU endast emot politiska påtryckningar ”nedifrån”? Och har LU kontroll över sin egna verksamhet?
Tillägg av etiska krav kan lätt göras inom LU:s styrdokument för att undvika stöd av krigsbrott. Förslagsvis avgränsningar kring krigsmateriel och PDA inom placeringsreglementet, inköpspolicyn, samt allmänna och studentspecifika upplåtelseföreskrifter. Listor av samarbeten hos LU:s institut kan ses över. Utöver LU:s råd för etik och akademisk frihet kan ett separat råd för etiska frågor utanför akademisk frihet ansättas. Så länge sådana begränsningar ej är på plats bidrar LU och kårerna till en ökad hotbild för flera av deras egna studenters familjer och vänner.
Terminen närmar sig sitt slut. Månader med otaliga ofruktsamma kontaktförsök från studenter till LU och studentrepresentanter har föranlett att hundratals tältar utanför rektorns kontor. Detta borde ringa stora varningsklockor för vår idé av studentrepresentation. Lus och Sveriges förenade studentkårer (SFS) har en lång historia av att stå upp för studenters villkor. När vi ser detta dras till sin spets, landet runtom, är det hög tid att agera.
Johan Ravnborg, student
