Ellen Nordmarks "Epos" är ett verk som är stundtals humoristiskt, skarpsynt kommenterande och drabbande i sin form. Tyvärr hindras den ibland av sin egen längd och ambition, tycker Smilla Sundén Pettersson.
Ellen Nordmarks nya diktsamling följer den moderna poesins trend att leka både med form, innehåll och referenser. I Epos fall görs detta genom att vissa delar av texten är hämtade direkt från olika biografier, tal och intervjutranskript. Eller gamla mesopotamiska texter.
Vilka texter som fått agera grund för Nordmarks diktande beror på vilken del som läses. Epos kan nämligen närmast beskrivas som två verk i ett: All of Those Babies Born och Through the Gates of Babylon där den förstnämnda baseras huvudsakligen på olika biografiska texter om Usama Bin Laden och Donald Trump, och den sistnämnda på flera antika mesopotamiska texter.
Att inkludera båda i samma bok är ett intressant grepp som stundtals leder till en givande dialog texterna emellan och en lek med form som förstärker texten. Tyvärr leder det också till att boken blir enormt lång. Bokens längd på 756 sidor gör att man som läsare ibland blir uttråkad eller får intrycket att författaren arbetade utifrån den missvisande principen: ”Att skriva långt är att skriva bra”.
I innehåll blandar Nordmark friskt gamla och nya referenser, gudinnan Inanna får samsas med Fem från barnprogrammet Tillbaka till Vintergatan. Tematiskt blandas familj, åldrande, erotik, antiken och samtiden, allt detta får också samsas med bildkonst på sidorna. I sina svagare stunder ger därför Epos lätt ett rörigt intryck som riskerar att överväldiga läsaren. Bilderna är dock viktiga och förmedlar samma fascination för kroppslighet som kan återfinnas både i texten och i Nordmarks debut Cor ne edito/edit/Cili con carne (2021).
Som bäst är diktsamlingen när orden får kasta sig ner mot pappret och fritt vävas samman med politikers uttalanden eller barnprogrammets babblande. Speciellt delen Through the Gates of Babylon är stark både i humor och i sin form.
Genom att använda sig av Usama Bin Laden och Donald Trumps uttalanden väver Nordmark samman de faktiska personernas otippade gemensamma nämnare och ger en närmast tragikomisk bild av historien och samtiden. Tyvärr är All Those Babies Born inte lika träffande varken i tema eller poetik då den saknar den självklara dialog med sig själv som är närvarande i föregående del.
Det är uppenbart att Nordmark har ett öga både för ordlek och samtidsanalys, men det mest slående med diktsamlingen förblir hennes associationsförmåga. I de delar då verket faller platt pekar försöket ändå mot något nytt och slutar aldrig att förundra läsaren.
