Är studenter vid Lunds universitet kunder som kan förvänta sig service? Lundagårds politiska krönikör Nicolas Jendi om relationen mellan studenten och staten.
Varje augusti introduceras tusentals studenter till Lunds universitet. Under min programintroduktion beskrev en studentkårsrepresentant studenterna som universitetets ”kunder”. Detta gavs som belägg för ledningens lyhördhet inför kårens synpunkter. Samma vecka beskrev rektor Erik Renström utförligt i en intervju med Lundagård hur universitetet, i kombination med ”juridiska överenskommelser angående akademisk frihet”, lyder under den statliga värdegrunden och grundlagen. Vad innebär denna diskrepans mellan rektorn och studentkårens uppfattningar? Är universitetsstudier helt enkelt en tjänst till medborgare, eller finns det en djupare relation mellan studenten och staten?
Studentkårens bild av universitetet ligger nära idén om att staten bör möjliggöra självförverkligande för alla dess medborgare, i utbyte mot skatteintäkter efter avklarade studier. Även med denna syn är studenterna inte att betrakta som kunder per se, men kan vänta sig en viss valfrihet, flexibilitet och en lyhörd universitetsledning. En betydligt äldre och djupare syn framhåller dock inte relationen mellan medborgare och stat som ett utbyte, utan något ensidigare, där staten vill få något ur medborgaren.
Demokratin nödvändiggör allmän skolgång och folkbildning, och på samma sätt behöver den administrativa rättsstaten jurister och tjänstemän, och en industriell ekonomi kräver forskare och ingenjörer. Dessutom behövs lärare, sjuksköterskor och många fler yrken där komplexiteten ökar för varje generation. Att förse landet med dessa och andra viktiga yrkesgrupper är en central uppgift för det statliga universitetet.
De oftast gemytliga relationerna mellan studenter och universitet gör det lätt att se studenter som en sorts kunder, och universitetsutbildningen som en tjänst. Lunds universitet är dock en statlig myndighet. Ett faktum som de flesta säkerligen är medvetna om, men vars innebörd förtydligats i intervjun med rektorn och av vårens demonstrationer. Universitetet är med rätta hängiven till öppenhet och dialog, men det är staten som nästan alltid får det sista ordet.
Universitetet utgör således ett utbyte mellan medborgaren och staten, men inte ett utbyte mellan jämlikar. Visst är det önskvärt och riktigt för studentlivet och universitetet att samarbeta och verka för gemensamma intressen, men den alltjämt svagare parten, studentlivet, bör gå varsamt tillväga, ständigt värnandes om sin självständighet och oberoende.
Det svenska universitetssystemet, dess värdegrund och dess många samvetsgranna tjänstemän är beundransvärda. Men staten i sig förblir en enträgen, obeveklig och alldeles säregen entitet. Den bör betraktas med viss varsamhet, ty en student är trots allt inte en kund.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
