Efter fem år som student i Uppsala, varav två som ordförande för studentkåren, ska Anton Sánchez Sulejmani påbörja sin kandidatexamen vid Lunds universitet.
– Att leda en studentkår är att leda, att peka med hela armen. Nu ska jag bara vara aktiv för att ha kul.
Anton Sánchez Sulejmani småler när jag ber att få spela in vårt samtal. Som tidigare ordförande för Uppsala studentkår är han van vid intervjuer.
– Just i Uppsala var man ju en form av offentlig personlighet. Då får man ingen sådan: ”jag filmar dig nu, är det okej?”
Beslutet att börja studera vid Lunds universitet föll sig förvånansvärt naturligt. Programmets utformning, pojkvännens studier vid samma lärosäte och Anton Sánchez Sulejmanis uppväxt i just Lund och Eslöv var alla viktiga faktorer. Flytten innebär också en nystart i studentlivet, något han hellre gör som novisch i Lund än som motsvarigheten recce i Uppsala.
– Om man har varit studentkårsordförande så är man, utan att låta lite för skrytsam, väldigt högt uppe i studentlivet. Att sedan gå tillbaka till kandidatnivå och vara en i mängden kändes som en jobbig omställning att göra vid samma lärosäte, förklarar han.
och en nystart i studentlivet efter att ha varit
kårordförande i Uppsala. Foto: Isak Aho Nyman
Hans ordföranderoll innebar ett heltidsjobb, och kunde ofta vara ett arbete i motvind. Till skillnad från i Lund representerar inte alla Uppsalas studentkårer en specifik ämnesgrupp. De är heller inte bundna på samma sätt till ett sammanhållande organ som paraplyorganisationen Lus i Lund. Kårerna företräder istället självständigt sina intressen gentemot både varandra, sina fakulteter och rektorn.
– Vi var delade ungefär 50-50, där min studentkår representerade hälften av alla studenter på universitetet, och de andra fem kårerna företrädde den andra halvan. Även om vi var tio gånger så stor som den minsta kåren behandlade vi varandra jämbördigt. Vi sa ofta till universitetet att om ni vill prata med kårerna så får ni prata med alla samtidigt, säger Anton Sánchez Sulejmani.
Uppsalas decentraliserade kårverksamhet påverkade både förhållningssättet kårerna sinsemellan och vilka frågor som drevs. En punkt som lyftes gällde det otillräckliga antalet studieplatser på universitetsområdet. Ojämn fördelning och allmän brist hade lett till att studenter tvingades besöka andra campus och därmed överta varandras studieplatser: En ömsesidigt frustrerande situation för kårerna att enas kring.
– Vi var väldigt överens om att inte lägga oss i varandras åsikter på lokal nivå, förklarar Anton Sánchez Sulejmani.
– Vi pratade om studentens bästa, den allmänna studenten.
Uppsala har inte den här medaljkulturen som finns här nere.
Under hans tid som ordförande renoverades kårhuset, och ett flertal nya studieplatser byggdes. Den synliga förbättringen var en av de ändringar som enligt Anton Sánchez Sulejmani bidrog till kårens ökade synlighet och förtroende hos studenterna, en avgörande del av kårarbetet.
– Det är väldigt lätt att man får bilden av att kåren är tråkig, att vi bara är små byråkrater som sitter och gör studiebevakning. Det kändes viktigt att släppa den negativa spiralen och ta oss framåt. Man jobbar med en myndighet som gillar möten, och det finns den tendensen inom kåren också, säger Anton Sánchez Sulejmani.
Förfinandet av studiemiljön var en del av det övergripande arbetet att öka studenternas förtroende och intresse för kåren. Vad gäller strävan att uppmuntra till engagemang har Lund tagit till mer konkreta medel än Uppsala, enligt Anton Sánchez Sulejmani.
– Uppsala har inte den här medaljkulturen som finns här nere. Medaljer är mer någonting man förtjänar, säger Anton Sánchez Sulejmani.
Arbetet gav resultat. På våren, under Antons sista ordförandeperiod, genomfördes ett kårval som slog rekord i valdeltagande.
– Jag tror bara att jag var lyckligt lottad. Dels försökte jag skapa en bättre organisationsgrupp och leda kårstyrelsen, men framförallt var vi bara många som trodde att vi kunde bli bättre. På något plan är vi bara studenter: man behöver inte alltid vara så himla stor. Ibland räcker det lilla, säger han.
en ny roll i studentlivet. Foto: Isak Aho Nyman
En större faktor för kårerna och universiteten att förhålla sig till är kommunen, en relation som skiljer sig mellan studentstäderna, menar Anton Sánchez Sulejmani. Medan Lunds universitet spelar en central lokal roll vad gäller både stadsutveckling och näringsliv, är Uppsala universitet endast en av många aktörer.
– Det är ju väldigt uppenbart att Uppsala är en större stad med större prioriteringar, säger han.
– Det är en kommun som tampas med helt andra utmaningar än vad Lund gör.
Att engagera sig i studentlivet även i Lund var en självklarhet för Anton Sánchez Sulejmani, men också en möjlighet att delta med en ny inställning. Som en av fanborgens nya fanbärare ser han fram emot att delta i de akademiska traditionerna med samma intresse och uppskattning som i Uppsala, men utan den arbetsbörda som ordföranderollen medförde. Det omständliga rekryteringsarbetet är något han inte kommer sakna som student framöver.
– Det var det som fick mig att vilja plugga här nere, personalvetenskap eller HR. Men det var också oerhört utmanande att ha arbetsintervjuer, läsa CV och personliga brev, skicka ut arbetsprover, kontakta myndigheter och allt det där, säger han.
En särskilt surrealistisk situation uppstod när Anton vid ett tillfälle fick kalla in en femtioårig kvinna, med trettio års chefserfarenhet, på intervju.
– Så satt vi där, och hon sa till mig att det känns så udda. Att hon i vanliga fall brukar intervjua folk i min ålder, säger han.
Något han bär med sig från sin tid i Uppsala är uppskattningen för den unika stämningen i studentstäder som Lund och Uppsala, och framförallt det outtröttliga engagemanget bakom kulisserna. Den inbjudande miljön, den jämlika strukturen och mångfalden på föreningar att utforska är något han ser som unikt för svenskt studentliv.
– Jag tror det avspeglar sig i studentlivet att Sverige är ett väldigt platt samhälle. Visst, det finns kuratorer och kårordföranden som leder organisationen, men samtidigt är vi alla bara studenter. Oavsett vad man gör finns inget uppdrag som är för litet eller för stort. Det finns något för alla, säger han.
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 5 2024. Läs hela tidningen i digitalt format här.
